Aftonbladet – 29 april 1841, sida 2

Minerva, som hela långa tiden hållit sig tystj, i denna sak, har nu ändtligen blifvit förmådd, att sitta upp och befinner sig i detta ögonblick , längst fram i spetsen för svärmen. Hon börjar ( nemligen med att tala om de insinuationer, som f under de sednare månaderna af riksdagen eoförtrutet blifvit utspridda, i tal som i tryck, att kabinettskassans utgifter voro tillkomna genom eu:gifter, helt och hållet främmande för rikets adiplomati och allmänna ändamål; äfvensom att ken del af dessa utgifter gått till aflidna persoaners fickor; aflidne Statsministern Grefve af Wetterstedts minne har,, tillägger hon, dervid icke blifvit förskonadt och hvad mer är, arykten hafva beställsamt blifvit satta i omlopp, catt omförmälda brist icke vore annat, än en chög persons enskilda skuld, som man nu ville aförsöka hvälfva på Staten, samt att Kabinettsekassan vore invecklad uli ännu större skuldförebindelser af samma beskaffenhet etc. Denna mening innehåller redan för sig nog märkliga saker, att det lönar mödan göra er paus dervid. Minerva talar om utspridda rykten; men måune icke en stor del deraf utgått . från och erhållit sin bekräftelse af den utredning, som vunnits inom StatsUtskottet? Deraf är nemligen upplyst, alt en stor del af skuldsättningen tillkommit genem okloka och betungande vexeltransaktioner, att betala de första lånen, och att dessa utgifter sannolikt helt och hållet kunnat undvikas, om Regeringen för 43 år sedan hade öppet framställt förhållandet till Ständerna, i stället att dölja det. Huruvida den delen af skulden, som tillkommit genom en sådan messkushållning, har något nödvändigt sammanhang med rikets allmänna behof eller att det derföre är statens förbindelse att betala den-! samma, må hvar och en med sig sjelf afgöra. Detsamma miste äfven till största delen kunna sägas om de 464,660 Rdr, som ambassaden tilll. Moskau kostade. Vidare visar Hr Foenanders motkalkyl, att 258,000 Rdr sammanlagdt gått till serskilda lönetillökningar eller honerarier åt serskilda embetsmän inom utrikes departementet härstädes; det tillhör utan tvifvel Minervas skarpsinnighet, att utleta skillnaden emellan detta och hvad det betyder, att de gått till enskildes fickor. Att desse enskilde till en del och deribland H. Ex. Wetterstedt, numera äro aflidne, är äfven svårt att neka. Ått den omförmälda bristen icke vore annat, än en hög persons enskilda skuld, som man nu ville försöka att hvälfva på statens, är deremot ett påstående, hvars riktighet eller grundlöshet beror på, huruj man tar saken. Betraktar man 76 Regeringsformen, som säger, alt konungen ej kan, utan Rikets Ständers samtycke, lån göra eller riket med ny gäld belasta, så är det äfven klart, att all den skuld, som konungen sjelf gör eller anbefaller andra att göra, verkligen icke är annat än Hans Maj:ts enskilda skuld, och ett försök, att få staten att betala den, blir ju då med andra ordalag precist detsamma, som att söka hvälfva den på staten. Anteckningsvärdt i afseende på omdömet om denna omständighet blir utan tvifvel mycket af det, som Minerva härvid sjelf yttrar. Sålunda heter det t. ex. på ett ställe, att avälgrundade dcanmärkningar kunna göras och hafva äfven af Tkonungamaktens egna vänner blifvit gjorda, mot den mindre hushållsaktighet, som visar sig, aför en längesedan förfluten tid, uti åtskilliga af ade utgiftsposter, som ökat kabinettskassans redan cår 4823 gilna brist, t. ex. framför allt kostnaderne vid framlidne H. Ex. Hr Grefve von eStedingks ambassad till kröningen i Moskau, äfvensom mot den förvaltning i afseende på bri-; esten, som i stället för att i god tid öppet frameställa densamma för R. St, helldre valde att, genom kostsamma omsättningar, vexeloch låneetransaktioner under en längd af år öka defieit. Likaså andrages i slutet af artikeln följande: Läsaren torde benäget observera, att vi uti hela denna artikel icke med ett enda ord bjudit till att försvara det juridiskt oriktiga uti pskuldsättningen utan Rikets Ständers vetskap och samtycke, — —. Hvilka äro då de ojuridiska skäl, som Miner-, va uppställer å andra sidan? Deruti ligger just . det vigtiga. Jo, att pRikets Ständer böra min-j, dre lyssna till ropet om de juridiska formfe-!: len, än till ärans oeh billighetens fordringarp, : att Svenska folkets högsinta hederskänsla ej, skulle tillåta, att skulden drabbade Konungen js och Konungahuset och satte regeringens chef, 4 j ; j OH a AR AR JA AA OA suti ledsamma dependensförhållanden till utländoska bankierers; att det tillhör Rikets Ständer, vatt rädda Konungen ur detta dilemma, för hviloket rådgifvarne oförsigtigtvis blottställt hoonom; att de icke kunna, allraminst i denna fråga, handla efter purt juridiska grunder, såpsom voro de Kämnersrätters; att det är (ännu sen gång) rikets väl och heder de måste afse, och dernäst, kanske lika mycket, angelägenhesten att icke släppa ur händerna den seger de smed så mycken möda ech ihärdighet tillkämppat sig öfver den hittills rådande faktionenr vid Riksdagen, som vill ingenting mindre, än ordningens kullkastande och anarkiens införandes förskräckligt !). Oppositionen i denna fråga sättes vidare, fintligt nog, i sammanhang med ett uppkok på den gamla koalitionshistorien, och framställes således såsom utgående från ingensting annat än en hätsk fientlighet mot Konungen personliger, och för att komma i tillfälle ln 4 vet ket OA OA en Pete An MK fe fer.