Aftonbladet – 29 april 1841, sida 1

OM SVENSKA HUSSLÖJDENS OCH FABRIKSSYSTEMETS FÖRHÅLLANDE TILL HVARANDRA. Petitionen från vissa gårdfarihandlande inom de sju häraderne i Elfsborgs län gaf oss härom dagen anledning till åtskilliga betraktelser öfver husslöjdens och fabriksslöjdens skiljaktiga intressen med afseende på den frågan, huruvida husslöjden borde föra gemensam talan med den fabriksslöjd, som söker sin uppkomst eller sitt bestånd i förbudssystemet. (Se M 87 ech 90 för den 47 och 81 innevarande månad.) Detta ledde på ett naturligt sätt äfven till betraktande af den vigtiga plats busslöjden intar i Sveriges husbållning, och till en erinran om det, väljkända men föga afsedda, faktum, att denna slöjd lemnar en produktion, kvarmed de egentliga fabrikernas icke på långt när kan i värde jemföras. Under tiden hafva företeelserna vid Riksdagen återfört tankarne på detta ämne. Resultatet af voteringarne i förstärkt StatsUtskott öfver tulltaxans bestämmelser hafva nemligen visat, att äfven Bondeståndets ledamöter hyllat läran om nyttan af en hög tullbeskattning, då de liksom i afsigt att taga ersättning för de höga tullafgifter, som förmenas gynna Borgareståndet och fabrikerne, voterat en orimligt hög införselstull å vissa jordbruksprodukter. Detta är en härmning af de Engelska spanmålslagarne, som tillåta Englands jordaristokrati alt framtvinga ett onaturligt högt pris på jordegendomarne och deras produkter, hvilket i England medfört så mycket elände, men hvarigenom man här önskat gynna jordbruksklassen. Det är likväl uppenbart att denna önskan förbisett den stora skillnaden mellan jordbrukets ställning inom England och inom Sverige. I England utgöra de klasser, som äro sysselsatta vid handel, slöjd och hergsbruk, en stor pluralitet af befolkningen, och deras produktion är vida rikare än jordbrukets; der måste således minoritetens rättighet att taxera de oumgängligaste lefnadsbehofven för den talrika majoriteten inbringa åt jordegarne en betydlig vinst. I Sverige är förhållandet alldeles motsatt: de jordbrukande utgöra här den ojemnförligt största delen af befolkningen, och, märk väl, allmogen likaså den ojemförligt största delen af de jordbrukande. Denna allmoge är ock den, som jemte jordbruket idkar binäring eller s. k. husslöjd. Annu mer: denna binäring idkas såsom ett nödvändigt supplement till modernäringen, d. v. s. ingendera af dessa näringar fyller allmogens behof, utan detta sker af båda i förening: Svenska allmogen är derföre på en gång landets största både producent och konsument af de oumgängligaste så väl jordbruksprodukter som slöjdevaror. Produktionen af båda delarne gå nätt och jemt ihep med behoefvet, så att om ett missöde träffar en af modernäringens grenar — den enda händelse i hvilken en större införseltull af landtmannavaror blir nödig — så är det just allmogen sem råkar i behof, ofta nog i elände. Den tull som är lagd å dylika varor träffar således lika myeket allmogen som någon annan, och kommer väl till pass att öka eländet (spanmilstullen, som ingenting inbringar i statskassan under goda år, har derföre alltid måst nedsättas under de svåra, icke för de rikares eller städernas förmån, utan för allmogens; träffar en missväxt partielt, så har tullen måst partielt nedsättas, och det lilla de bättre lettade provinserne vid sådana tillfällen vunnit på de olyeklige, har icke på långt när motsvarat de uppoffringar staten oeh enskilde mem... TÖEEEREREEREERTRRT R