lar, har imedlertid druckit i sällskap med krönt! hufvuden, och då Hans Engelska Majestät gjord mig den äran med en visit, för tretton år sedan, p min brigg Saint-Georges ... — Saint-Georges? afbröt badaren, fästande et: skarpt öga på sir Southwel. — Ja, just Saint-Georges, 60 kanoner stark, unde Commodore Southwels befäl . .. Ni tar mig med ögonen, min vän, liksom ni ville sluka mig lifs lef vande. — Kommer ni ihåg, Commodore Southwel, inföl badaren i det han vände sig, en skeppsgosse, hvil ken ni för tretton år sedan förskaffade fyratio rapj för ett sönderslaget saltkar? — Ja! . .. visst gör jag det, återtog Commodo. ren; jag talade derom för ett ögonblick sedan . Han är väl redan död, förmodar jag. — Här är han! ropade Langlois. Badaren i Djeppe tycktes i förbigående vilja upp snappa hvarje ord, som Commodoren uttalade. Sir Southwel satte sig och, åtnöjande sig med ati söka i sin fidka, upptog han fem guinter. syner af detta guldmynt lät en hämndblixt framgläns: på Langlois panna. Han lyftade på ett mindre pas: sande sätt på dörrklaffen; derpå kastade han,innar han utgick, en förtörnad och, som det tycktes, hämndfull blick på Commodoren. oo — Sök er en annan badkamrat än mig, sade han, mt ertid, lycka till företaget, Commodore Southwel! Åskådarne af denna scen kastade frågande blickar Då hvarandra, då Commodoren ropade: — Vid det gamla England! det var en stolt meniska! jag hoppas, att j I följen hans exempel, de sir Southwel, i det han vände sig till de anra. Men ingen svarade; till den grad hade Commöloren, till hvars förvirring Langlois närvaro bidrasit, synts dem obeveklig. Mer än någonsin utsat