Aftonbladet – 27 april 1841, sida 2

— Alls intet .... om ej.att. jag denna afton förlorat mitt vad, som kommer, att göra mig mycken förargelse inför jaktsällskapet. — Hvad mitt samvete angår, tillade han, medan han för sig slog i ett glas madeira, är det lugnt som en Qväkares, och: efter vi nu kommit att prata förtroligt med hvarandra, har jag ej att anklaga mig för mer än tvenne saker. — Och dessa äro? — Den första, att jag under mina resor låtit piska en fattig stackars skeppspojke nästan till döds; den andra, att jag ej röjt ur vägen den Fransman, som ställt sig in hos lady Southwel, min hustru, hvilket gjort mig till pligt att skiljas vid henne, efter denna söndring. — Lady Southwel är oskyldig? påstod sir Robert. i Jag kom icke ihåg, att hon är er slägting, sir Robert. Jag anklagar icke ladyn: hela London intresserar sig alltför mycket för mig! , Men det är om skeppsgossen,. som jag vill tala med er, en lustig ture, hvars namn undfallit mig, men hvars figur jag beständigt tycker mig se, fast det väl är till det minsta tretton år sedan .-Föreställ. er: jag låg då i Toulons hamn, och kaptenen på ett fransyskt skepp hade gjort mig den äran att inbjuda mig ombord på sitt fartyg. Jag var. då ännu icke gift med miss Olympe Smith, sedermera lady Southwel; men, jemte hennes far, beledsagade jag henne vid besöket på fregatten, der kaptenen förlorade lusten att längre bibehålla oss. Vi inträdde i kaptenens rum, i aktern af fartyget; trenne skeppsgossar skulle passa ess upp vid berdet. Den störste af. de trenne, som man om aftonen ;upphöjt till kapten för skeppspojkarne, en öfverenskommen grad, hvilken man, som pi vet, ger åt den skickligaste bland dem, ville synas så uppmärksam hos miss Olympe, och på samma gång så försumlig i sin uppassning hos mig, att det stack mig i näsan. Jag begagnade