på den sårade fogelns, som flaxar med vingarna Genast lösryekte en inslående våg seglen på farty. get med lika mycken häftighet, som ett rop af förskräckelse genomlopp hopen. En slup, som man : det tilltagande mörkret ej kunde fullt urskilja, prejade kuttern. Det var hamnvaktmästaren, som kom till hjelp. Man behöfver blott vara Engelsman, för att hafva lyckan med sig! mumlade Langlvis sakta. Från hans ögon, ofvan hvilka ett duggande regn fuktade hans långa hårbucklor, sprungo tvenne blixtar, för hvilka sjelfre Sir Robert förskräcktes. Förgäfves ville han till badaren framställa en fråga, för alt göra sig trygg mot hvarje ide om fara: Lang lois hade redan vändt honom ryggen och förlorat sig bland åskådarnes slutna leder. Sir Robert upphörde icke att gifva akt på kuttern, för hvilken hamnvaktmästaren lättade inloppet ikanalen. Glada musiksalfvor, som hördes från bord, det fladdrande segelverket, de orediga rösterna genljudade snart i Sir Roberts själs, såsom folksången: aGod save the King alltid genljuder i hvarje verklig Engelsmans hjerta. Tusende nyfikne, hvilka, lika de parisiska gaparena, sprungit dit fråm alla sidor, för att från kajen se ett stormväder, beledsagade med sina muntra rop dem, sem låto höra sig från fartyget, hvilket ännu qvarhölls i vaggningar. Borstad och spännd, såsom verkliga sjökadetter, hade besättningen sett sin näpna drägt indränkas af hafsvattnet; de qvarblefvo alla på kuttern, med undantag af en person, med en nog bastant växt, kvilken Sir Robert var mycket färdig att räcka handen, så snart han igenkännt honom. Allt sammanlagdt hos denne mannen förkunnade, att han var en af dessa engelska Iynnen, hvilka gifvit Hemric Monniers skämtsamma penna fördelaktiga ämnen: ban var fet, svängde sig med möda på sina korta ben, hade en hatt med breda brätten, hjort skinnshandskar, bar i handen en butelj och en pa