Aftonbladet – 26 april 1841, sida 1

ter vid Stads-Smedjegatam; i J. P. BErGEGRENS Bod vid PJjöRLINGS vid Kungsbacken; i EissEns i hörnet af Rei F. Dastmans uti kuset AG 9 i hörmet af Hormsoch Utdelsing kl. 6 eftermiddagen. TE man deremot ägde rätt att önska är, att hon åtminstone ej skulle genom de sina söka att tillintetgöra och motarbeta alla resultater deraf. Skulle vi en gång deremot lyckas att få en populär styrelse, och dess ledamöter ville ställa sig i spetsen för reformen, då är det visserligen intet tvifvel, att regering och folk i förening skulle derigenom med ökad lätthet tillintetgöra motståndet från reformens fiender. Men intill dess är det, i korthet sagdt, efter vår förmening, af två onda ting åtminstore det lindrigaste, att styrelsen visar sig så passif som möjligt. bstn in OM HERR ÖFVERDIREKTÖREN ALMROTHS SLUTFÖRKLARING. Då detta blad förut med synnerlig uppmärksamhet följt den mot Hr Ofverdirektören Almroth framställda anklagelsen, att hafva olotligen och i tvetydigt uppsåt tillgripit och nedsmält? åtskillige kontrollverket tillhörige effekter af guld och silfver, skulle det vara mindre grannlaga om denna uppmärksamhet ej äfven utsträcktes till Hr Almroths slutliga rättfärdiggörelse i den förklaring, hvarmed han besvarat aktors slutpåstående, och hvaraf en afskrift redan för några dagar sedan blifvit återgifven i ett supplement till detta blad. En dylik underlåtenhet har så mycket mindre varit redaktionens afsigt, som den ganska väl insett, ått om å ena sidan talande skäl funnits för denna saks dragande under allmänhetens skärskådande, på den tid då allmänna säkerheten syntes vara den hotade och förnärmade, så skulle det deremot å andra sidan innefatta en kränkande orättvisa att draga sig tillbaka i det ögonblick, då den anklagade sjelf finner sin oskuld vara på ett tillfredsställande sätt ådagalagd, och således betraktar sin egen person såsem det enda föremålet för förnärmelsen. Denna skulle i samma mån djupare kännas, som det för allmänna säkerheten maktpåliggande uppdrag Hr Almroth innehar samt det utomordentliga förtroende — hvarmed han omfattades af den fordna konseljem, hvilken snart sagdt ej-ställde honom under amnman kontroll än hans egen redlighet och oegennytta — göra det för honom angelägnare än för funktionärer i allmänhet, att ingen skugga, ieke ens elt dunkel, må hvila öfver dem moraliska karakteren i hans bandlingssätt. Domstolens utslag, som, om än lindrigt, dock icke lärer kunna utfalla helt eeh hållet frikännande, skulle ej ensamt förmå aflägsna dessa olägenheter ech utplåna spåren af den offentliga diskussionen, derest föremåmålet för densamma. ej ägde : tillfälle att äfven från detta håll mottaga ett slags slutpåstående, och få tillfälle att bemöta den med. sin slutliga förklaring. Detta tillfälle öppna vi då vi framställa åtskilliga punkter, hvari vi ännu ty värr måste finna Almroths juridiska förklaring mindre tillfredsställande. Att vi dröjt härmed kommer sig just deraf, att Hr Almroths slutförklaring syntes oss förutsätta, att någon ytterligare undersökning af sjelfva fakta skulle blifvit företagen under tiden mellan aktors i detta blad J4 90 intagna slutpåstående och förklaringen. Detta nödgade oss dröja, för att efterhöra huru dermed förhöll sig. Härvid ha vi blifvit upplyste, att ingen sådan undersökning å någondera sidan blifvit begärd. ej heller passerat. Vi tro oss böra anmärka detta, emedan deraf följer, att Almroths handlingar ännu qvarstå till det yttre precist desamma, som förut, och att tvisten således nu som förut endast vänder sig omkring deras förklaring. Med afseende på denna tänka vi olika med Hr Almroth i följande punkter, dem vi så vidi möjligt skola resumera i samma ordning som han sjelf följt. Det första, som måste märkas är, att då Hi Almroth ur kontrollverkets skåp år 1834 uttog de ifrågavarande vedermälena, existerade för honom intet slags rättighet dertill. Först fem år sednare och två år efter det hans gerning blifvit upptäckt, utkom en författning, som tillät vädermälens nedsmältning efter 40 års tid. Denna författning af 4839 rättfärdigar således icke hvad Hr A. gjorde 1834: den tillåter honom icke en gång göra om det nu, ty dertill fordras vissa formaliteter. Men det är väl värre att man anser denna författning föranledd gerom Hr A:s egen bearbetning, och aldra värst att denna föreställning styrkes dels af den omständigheten, att författningen helt och hållet uppoffrar det egentliga ändamålet med vedermälena — nemligen deras bevarande för att tjena till bevis mot en guldsmed, så länge denne ännu lefver, hvilket icke är inskränkt till 40 år — del: ock deraf, att denna; besynnerliga författning ge nomdrefs utan att Bergskollegium ens deröfve hördes. Ingen skada har, säger A., genom hans band. ling inträffat. Det är visst väl om lyckan si fogat; men Hr ÅA. synes glömma, att denna ut gång af saken rör endast kronans anspråk pi ersättning och icke hans handling, som ej dera rättfärdigas. Skada har imedlertid skett, del ee ——— po CA ST oo ar