Aftonbladet – 26 april 1841, sida 1

Se STTEEAe 1 BIVEPSRESRURREERARESS SFRAR SASSubESSTa f SEPEPURE GE ROMANS i hörnet af Drottainggataa och Clara Bergsgränd; i i 8. G. LAGERVALLS Eakas vid Storgatan å Laduwgårdslarmdet tagas erdast i förstnämnde Kortor till 8 sk. banko raden, RRRRRR ritet hafva gått regeringens ärender, hafva handlat efter hennes önskan? Intill dess hon vederlagt en sådan tanka genom ett eget och antagligt förslag till en representations-reform, torde man då anse för gifvet, att så varit. När hon nu genom sitt i 30 år följda system med hvarje dag tydligare bevisat denna reforms behöflighet, då hon slutligen genom denna sista handling: förslagets öfverändakastande, alldrabäst ådagalagt, att den närvaranda formen icke är värd att bibehållas, så har hon derigenom föranledt några betraktelser öfver den ställning till nationen, hvari hon försatt sig, just icke af den mest glädjande art. Vi vilja här icke anföra dem, emedan hennes så kallade vänner i alla fall icke skulle tro derpå, och nationens vänner blott ogerna göra dem. — Vi vilja endast antyda följderna af den fina statskonst man iakttagit och öfver hvars framgång man troligen icke underlåter att glorificera sig. Det är obestridligt, att KonstitutionsUtskottets förslag icke gillades af alla dem, som eljest med värma omfattade sjelfva frågan, och att det, äfven för principens anhängare, visade sig äga en och annan ofuilkomlighet, som de önskat få afhjelpt. Detta hade kunnat ske genom en ärlig och öppen diskussion. Denna väg har man visligen tillspärrat, för att i stället åt alla, som vilja saken, alla, som önska fäderneslandets upplyftande ur sin vanmakt och ett slut på det nuvarande oefterrättlighets-tillståndet, anvisa en enda möjlig väg: Betänkandets antagande i dess helhet. Vi känna visserligen icke hvad som kommer att ske i förstärkt KonstitutionsUtskott, men obestridligt är, att ett sådant antagande nu tyckes hafva gynnsammare utsigter för sig, än någonsin. Det blir väl blott ett till nästa riksdag hvilande förslag, som man då har ett nytt tillfälle att förkasta; men vi vilja lemna åt den nu rådande majoriteten att med sig sjelf afgöra, huruvida detta vore verkligen klokt, huru vida det ej är troligt, att. den långsamt mognande öfvertygelsen till nästa riksdag kan brådmogna och huruvida ieke historien visar, att ett folk, som nöjer sig med att fordra något, när det ser, att man verkligen vill gifva det något, deremot, om man vill gifva det intet, möjligtvis just deraf retas att fordra allt.s Vi nämnde i ingressen till förestående artikel, att vi uti en punkt äre skiljaktige från författaren, och vilje nu närmare tillkännagifva, hvari det består. Vi imstämme nemligen fullkomligt uti hans yttrade förundran deröfver, att ingen af de konungens rådgifvare, som i egenskap af ledamöter utaf Riddarhuset äga en röst uti representationen, på ringaste vis gifvit sin individuella mening derom tillkänna. Ett sådant förfarande kan också i vår tanka ingalunda kärledas från en fullkomlig likgiltighet för saken, utan antingen deraf, att de nuvarande rådgifvarne ännu ej gjort sig sjelfve reda för hvad de skola tänka om saken, eller deraf, att de ämna afträda ifrån sin befattning inman nästa riksdag. Men i alla fall kan det vara detsamma, om någon opinionsyttring af dem nu skett eller icke, då, såsom författaren rätteligen sjelf anmärkt, en sådan opinionsyttring redan tillräckligt uppenbarat sig i det sätt, hvarpå styrelsens vänner och organer inom representationen i allmänhet voterat. Hvad vi ville säga är dock egentligen, att såvida artikeln skulle innefatta den mening, att regeringsledamöterne mera kollektift borde taga något slags initiatil i I saken, så kunne vi ej deruti instämma. Orsaken härtill är, att representationsfrågan, enligt vår tanka, företer en alldeles serskild beskaffenrhet, olika mot de fleste andra offentliga lagstiftI ningsärender. Ofverläggningarna och besluten I deröfver innefatta otvifvelaktigt den högsta funktion, som kan tillhöra ett fritt folks ombud, nemligen den, att konstituera och uppställa sjelfI va den organiska lagen för sin tillvarelse, att I bestämma de former, uti hvilka de såsom en I statsmakt skola lefva och röra sig. Rikets ständer måste således här i sjelfva verket, ehuru under iakttagande af vissa förut gifna reglor för . beslutanderätten, å nationens vägnar utöfva samma suveräna makt, som år 4809 gjorde den nu gällande regeringsformen till ett lagligt och för framtiden bindande grundfördrag för det SvenI ska samhället. Det är derföre också vår öfvertygelse, att om en gång de fyra Stånden skulle Tlyckligen öfverenskomma om en ny representaTtion, så uttrycker ett sådant faktum till den lIgrad ett gemensamt behof och tänkesätt hos nationen, att det vore alldeles omöjligt, ja snart I sagdt otänkbart, att regeringen skulle våga att vägra sitt samtycke dertill; åtminstone skulle en slik vägran hafva så oberäkneliga följder, att de I för intet menskligt öga vore möjliga att i hela I deras vidd förutse. Är nu denna tanka rigtig, I så blir det äfven lätt att begripa, att det unI der nuvarande ställningar och förhållanden, och med de nuvarande personerne, vore för mycket begärdt, att regeringen såsom sådan, d. v. s, såsom statsmakt skulle taga något initiatif i de preliminära åtgärderna, emedan någonting tillfredsställande deraf ej kunde utkomma. Hvad nn a I LT ee