Aftonbladet – 26 april 1841, sida 1

samt i buset AS 59 vid Röda ussgatan. AKKONSER eme?: krare tillintetgöra den, just i mognadens stund. Hos oss har likväl denna anomali kunnat ega rum. Representations-reform var icke något nytt ord, gängse endast vid denna Riksdag. Det var en ganska gammal önskan, nu sednas: lika gammal med den närvarande sakernas ordning. Vi behöfva icke upprepa dess historia, som hvar och en känner; vi behöfva ej erinra regeringen huru hon för sju år sedan hänsköt frågan till nationens långsamt mognande öfvertygelse, och hon, som vädjat till denne instans, borde, då hon hörde ropet derpå från aila landsändar, då hon såg en mängd Riksdagsmän af sina kommittenter förses med formliga instruktioner att yrka derpå; hon borde minst afalla kunna misskänna, att mognadens tid nu var inne eller ålminstone så nära för handen, att ett svaromål inför det tribunal, hvars dom hon underkastat sig, nu kunde af henne fordras. Man egde då skäl att vänta, det hon ej skulle vilja låta sig förekommas, att hon sjelf skulle uppträda med ett förslag i ämnet. Ville hon det icke, borde hon åtminstone gifva sin tanka tillkänna öfver det af representationen uppgjorda förslaget, så i tid och så tydligt, att detta kunnat derefter modifieras och att man haft någon utsigt för sig, att arbetet ej skulle blifva onyttigt derigenom, att det stötte på ett oöfverstigligt hinder i regeringens motsatta opinion. Denna kunde imedlertid stå i strid med nationens; hon kunde vara obenägen för en förändring i det bestående, antingen af princip eller af inrotad vana eller af denna hos styrelsen icke sällsynta obenägenhet att gifva efter, att låta inverka på sig. Då borde hon hafva sökt öfvertyga natioren, att en reform icke behöfdes, att man rätt väl kunde hjelpa sig med det gamla. Hon borde förstå, att hvarje tänkande man, hvarje sann fosterlandsvän, — och enhvar är det åtminstone för så vidt hans eget intresse är dermed förknippadt — icke fordrar en annan representatien, blott på det att kammarjunkaren Blixtenstråle, prosten Cognovius, kakelungsmakaren Bomqvist och nämndemannen Truls Olsson ej mer måtte allena vara Svenska folkets ombud, utan att kamrer Sjöman, major Broberg och possessionaten Ploggren äfven måtte få ha sitt ord med i laget, måtte få afgifva motioner och figurera i tidningarne med sina tal och sina reservationer. Nej, folket vill hafva en förbättrad representation såsom medlet till ett förbättradt statsskick; det vill hafva ett gedt verktyg för att kunna få ett godt arbete. Det skulle möjligtvis kunna ge sig tålamod, om det såge att någon annan bestridde detta arbete, att regeringen befriade det från åtminstone någon del deraf. Det önskar lindradeskatter, billig fördelning deraf, förnuftig hushållning med statsinkomsterna, ett förbättradt machineri för statstjensten, en bättre ordnad närings-lagstiftning och det ser, att detta allt icke kunnat vinnas med den nuvarande representationen. Eller måhända har regeringen sökt förekomma åtminstone någon af dess önskningar, för att visa, att ändamålet kunde vinnas äfven på den nu banade vägen. Hvad har hon då i det : hänseendet gjort? Skola vi påminna derom? Skola vi påminna om huru hennes propositioner innehållit ingenting annat än fordran på ökade janslag, huru hon, med ständigt stegrade bejhof, begärt millioner till deras tillfredsställanide, lemnande folket utsigten till alldeles samma fordringars förnyande i oändlighet vid hvarje nytt riksmöte? Huru hon deremot haft intet ieller föga att föreslå till afbjelpande af admiI nistrationens brister, till formernas förenkling, till lagarnes förbättring o. s. v.? Huru hon med ett ord I visat sig stående så nära gränsen af en total hjelplöshet, som det i våra dagar är en styrelse möjligt att stå, huru hon icke ens kunnat eller velat fatta beslut öfver de åtgärder folkets ombud vidtagit och hvarå hennes sanktion behöfdes? Vi vilja ej trötta med upprepande af allmänt kända förhållanden, vi vilja endast hänvisa till det resultat, som häraf måste följa: att af regeringen ingen hjelp till de öfverklagade samhällsbristernas undanrödjande är att hoppas, utan att denna måste sökas oeh väntas endast hos folket sjelft. När nu detta företar en förbättring af sjelfva verktyget till det stora arbetets utförande, när regeringen, som visat sig icke kunna lägga hand dervid, ännu dertill röjer icke blott likgiltighet för den preliminära, oundgängliga åtgärden, utan till och med uppenbart parasylerar den, så måste häraf följa, att hon icke vill hafva ett förbättradt statsskick, att hon sålumda ställt sig i en formlig opposition mot folket. Man skall invända, att regeringen sjelf ingenting härvid gjort, att hon förhållit sig som en stilla åskådare och att det är Ständernas egen Pluralitet som genomfört besluten. Men af hvilka består denna pluralitet? Månne icke, med något enda undantag, af just desamme, som styrelsen vid alla tillfällen haft att påräkma, som röstat för ökade anslag och emot de tidsenliga och liberala åsigterna som man benämnt med den gemensamma titeln: devuerade, och som gjort så 99 -. 114 frn An fer Lr oo a