Aftonbladet – 24 april 1841, sida 3

tiden fort. Sanningen attsäga ligger också min stackars syster Johanna begrafven der på höjden, hvarest nu getter gå och beta och en hop prester vVistas, för, att sköta om kapellet. Det var årsdagen af hennes död: När jag, efter att hafva gjort en from bön på hennes graf, kastade en blick på den klippbrant, på hvilken jag var, fick jag på en gång se något glänsande i en urholkning på klippan. Jag såg uppmärksamt derpå, igenkände edert armband, som fallit från er under er qvällspromenad; edert armband som ni saknat så myeket, som niletat efter hela tre dagar, som ni frågade mig efter ännu samma afton, när jag badade eder. Jag kunde ej längre återbålla min glädje; jag höll mig fast vid klippan, fick tag uti armbandet och för det till er. Så gick det till; jag skulle lätt kunnat taga mig en dugtig klunk! rs Men, du är blodig på banden! fick du något sår? — Åh, betyder ingenting; blott en liten skråma. de äro skarpa som tusan dessa klippspetsarna! Medan Badaren talade dessa ord, som lady Southwel tycktes höra med en rörelse, som hon ej var i stånd att dölja, hade Rudolph upptagit några småpenningar ur sin börs, Han kastade dem i den läderkachett, som Langlois höll i handen. — Se här har du, sade han; och om du vill dricka ett glas vin i köket, vill jag, med lady Seuthrg tillåtelse, gifva befallning om att man förer dig it... — Hvad bryr jag mig om edra styfrar? svarade Langlois föraktligt. Madame är ej skyldig mig något; för min. del lärer jag väl deremot aldrig kunna afbörda mig mina skulder . . .. — För tusan, du har minsann smak; återtog baronen. — Detta är en af mina äldre bekantskaper, skyndade sig lady Southwelatt invända; jag vill påminna mig, att jag förr nämnt det. Langlois är min skydds