Aftonbladet – 24 april 1841, sida 1

— Mycket välkommen, Hr doktor! afbröt hon med något förlägen ton. Ni gör mig den äran ji ett artigt sällskap . . . — Dessa herrar hafva underrättat mig, att ni lider af någon opassligbet, min fru . . . — I dag iche ... Jag känner mig verkligen bättre, sedan några dagar, återtog hom, med någon ansträngning, för att dölja sin sinnesrörelse. Doktörns närvaro och, framför allt, tomen i hans yttrande, tycktes hafra försänkt lady Southwel i ett slags bestörtning, som ej lätt kan beskrifvas. Ouppbörligt emekande med handen en liten, täck hund, af spansk ras, som varit en favoritras hes de engelska kenungarne, med namnet Carl, betraktade lady Southwel, under det hon hade ett ögonblicks feberlikt anfall, denna mannen, på samma sätt, som man söker utforska en gåta. Denne hade imedlertid ställt sin käpp oeh hatt i det mest allägsna hörnet af rummet, och syssesatte sig sedan med att genomögna några musikalier, som lågo spridda på pianot. Han var en man af temligen ansenlig växt, hos hvilken de grånande håren utan tvifvel tillkännagåfro stränga studier. Den beständiga orörligheten i hans anletsdrag framställde sig ännu mera tydligt i den cheleriska färgen i hans hy. Uttrycket i hans blick förblef outforskligt under de stora, blåa tafiomhöljen, som åtföljde hans glasögon. Han hade en trång klädnad, skuren på ett sätt, att den närmade sig engelska modet, en liten uppmärksamhet, hvarmed han gjorde sig välkommen hos sina britanniska patienter. En svart halsduk, hvars lika snibbar voro fåstade till en vårdslös bandros, fullkomnade hans svarta och allvarsamma drägt. Lady Southwel betraktade honom, som nyss sades, med en verklig hårdnackenhet, från hvilken hon ej kunde göra sig fri. Förande Rudolph med sig till en fönsterniche, visade hyn honom bladet, på