Aftonbladet – 22 april 1841, sida 3

IAEA Srältkur vankas vid deras bord; duken är snöhvit, den synes egnad endast till gästernas ögonfägnad; dödssång de sjunga, de arma små, som der få intet att lefva på. Lätt är det sagdt af poeten vid kruset: Sparfvarna födas af värden i husets. — — Att sjelf han är lyeklig, det tror jag visst, poeten på blomstrande aftonqvist; hans bädd är ej iskall i vinternatten, han sjunger ej heller för bara vatten; om så han gjorde, han vore ej fet, än mera: han vore ej alls poet. Klokt gör den som fjerran far undan svält och humger, tok är den som stannar qvar, fryser, svälter — sjunger i ett likrum, klädt med snd, vid ett stelnadt modershjerta, der den moderlöses lif är smärta, der hans första lycka är att dö. Vet du ej att fogelsången kälar 2å våra lunder löfvas blott af frost, aå skafferskan af fogelns husmanskost är döf för sången, och då tiden krälar liksom en mask: den långa, svarta nett, då himlens sol, hvars dyrkan medföda ligger uti din själ och är dess gyllne skatt, ej väcka kan den döda, då du tigger ett sorgbesök af denna sol, om än så kort och kallt att vara af en vän. En vacker saga har jag hört om sången: att den är fri, ej slaf för bröd, för gullBror är den friborne med arbetsfången och vår parnass ett upphöjdt stycke mull. Papageno. —V