Tom. Vet ni då inte att Skottland icke har någon egen armft, och att de, som der bära vapen, äro införlifvade med Engelska armåeen? Abben. Jag hör likväl ganska riktigt till Skottska armeen, till den, som nu i hemlighet håller på alt organiseras, och som endast väntar på ett tecken för att höja sjelfständighetens baner. Förstår ni mig? Tom. (efterlänkande) Aha, jo, Ni är en af dem, som vill sätta den lagliga Konungen tillbaka på hans förfäders thron; med ett ord: ni håller med Stuartarne? Abben. Visserligen. Tom (med artighet). Det är väl, min vän, det är mycket bra, det gör er verkligen heder; och när Skottska armeen är organiserad, hvad grad tänker ni väl vinna i den? Tror ni er blifva sergeant? Abben (glädtigt). Ah, bättre än det! Tom (som röjer mycken nedlåtenhet). Officer, kanhända Löjtnant? Abben. Ändå bättre! Tom. För knäfveln, ni är ärelysten, unge man! men är ni verkligen säker på er skicklighet? a Abben. På min skicklighet? nej! men väl på mitt mod och min goda vilja. Tom. Det är ändå något. Ni vill således bli Kapten, och det skall ni också, Abben. Amndå bättre! Här uppstod ett ögonblicks tystnad, Toms anlete förmörkades och röjde allt mer och mer misstroende; men snart återknöts samtalets tråd sålunda: