Aftonbladet – 20 april 1841, sida 2

Främlingen betraktade med någon förvåning ömsom den vredgade ladyn och Tom, som satt der helt tyst och sjelfbelåten, derefter släppte han stolen som han höll i handen och sade ganska ödmjukt till damen i en ton, som röjde någonting tvunget: cOm jag begått någon otillbörlighet, min fru, är jag färdig att anropa er förlåtalse; men jag vågade tro, att den herren icke skulle neka mig en plats vid sitt bord. aTyst, herr Abbe, återtog ladyn, aföröka icke ännu mer ert fel. Ni skall i er ordning få sätta er vid detta bord, men först när hans (hon ville säga hans höghet, men återtog försigtigt:) amär den herren stigit upp derifrån. Ni torde väl inse, herr Abbdå, att der, hvarest fruntimmer stå, passar det inte män alt silla. Trländaren betraktade nu Tom något uppmärksammare än förrut; han tycktes forska efter ordet till den gåta han såg framför sig, och hvem den person kunde vara, i hvars närvaro det icke var honom tillåtet att sätta Sig: Min vördade fru, sade nu Tom, cjag skulle verkligen göra mig en förebråelse, om jag än längre satte er godhet på prof; jag önskar och, om så behöfs, fordrar Jag, att ni hemtar någon hvila. Sätt er, min dyra värdinna. acMen hvem skall då passa upp er? frågade damen. . cÅh, berr Abbåeen, svarade Tom artigt. Den unge presten tog ett steg tillbaka och en liflig rodnad betäckte hans anlete. . cJag? sade han halfhögt; men denna rörelse af sårad stolthet hade endast blixtens varaktig