Aftonbladet – 19 april 1841, sida 1

solen, som man icke får se i ansigtet. Tom å ter, som icke hade samma skäl till någon vörd nadsfull rädsla, betraktade oförskräckt den fö hans räkning hemtade tjenarinnan, och hans an: sigte röjde dervid en sällsam förvirring. Har hade nemligen i den unga och rädda flickan, som så blyg nedslog sina ögon inför honom, igenkänn Miss Ketty i egen person. Nå väl min prins?, frågade Lady Mitliden som i sin höge gästs ansigte sökte låsa hans bi fall eller ogillande af hennes val. Tom, hvars förvirring tilltog, visste ej hvac han skulle svara. Han slutade ganska rigtigt att om han yttrade något ord, skulle Ketty kän na igen honom, och han anade, ehuru oredigt alt den scen, som deraf kunde föranledas, ick skulle hafva någonting smickrande för hans få fånga. Hans tystnad frälste honom likväl icke Trött vid att ej längre räkna blommorna på de: matta kon trampade, upplyfte flickan slutligei sina ögon, och hennes blickar mätte i en sekun Tom från hufvud till fot. Dennes förlägna an sigte, hans besvärade hållning, hans drägt,-ordens kerset på hans bröst, värjan vid hans sida, in genting undföll henne. Till en början gjorde för våningen henne stum, men då första bestört ningen var öfver, drog sig hennes mun till et muantert löje, som hon slutligen ej längre kund qvälfva, wtan ropade med ett af dessa ofantlig: gapskratt, hvarmed Nicole i komedien helsar der borgerlige adelsmannen, förklädd till markis: eHvad vill det här söga, Herr Tom? Hvarförc har ni klädt ut er på det sättet? Vid Sankt An dreas, skulle ieke er husbonde, Master Cromby