Aftonbladet – 17 april 1841, sida 3

de stötande dansar, man der tillåtit sig. Journal des Bebats kan icke fördraga ett sådant utfall mot den fransyska nationaliteten, som den högvördige börjat och åtskilliga renläriga tidningar fortsatt, utan dragit i härnad deremot med följande pikanta artikel: aMan vet, att de fleste ledamöterne af den engelska ministeren icke stå hos statskyrkans ifrige anhängare i något rykte, för att så noga iakttaga alla Guds ech kyrkans bud, utan för det mesta anses för älskvärda personer med toleranta, eller, såsom man i London skulle säga: franska seder. Huru ofta hafva ej de puritanska tidningarna, till och med ide allvarligaste, underhållit sine läsare med den unge, I aförste älskarens,, Lord Melbournes svaghetssynder, j med Lord Palmerstons peruk och markisen af NorI manbys bländande väst? Ett obetänksamt ord af I Lord Morpeth har i dessa dagar åter bragt denna idel af den pruda engelska pressen i uppror. Ecrd Morpeih vågade nämligen säga i sjelfva Underhuset: irländska folket är måttligare än det engelska. Detta var första hädelsen; men det var icke. allt, han har sagt ännu mer, och på det att det icko må undfalia någon, trycker Slande,d det med stora bokstäfser: han har vågat attala den andra bhädelsen: Irländskorna äro kyskare än Engelskorna. Sir Robert Inglis skall härvid hafva bållit för öronen och Hr Piumpt:e beiäckt sitt ansigte med bänderna. B störtning och häpnad hiedrade dem förmodligen från att taga till ordet; men Stardard och Morning Becrad höllo dem följande morgon fullkomligt skadesjösa derför. Denne olycklige Lord Morpeth skall långe nödgas bära straffet för sin obetänksamhet. Han är formligen anklagad af menskoslägtets ena hälft inom sitt fådernesland. aHuru länge, utropar H rilng frald, askall engelska folket, som i alla århundiade n varit så berömådt för sin ridderliga aktnirg och sina uppoffringar för det svagare slägtet, tåla dessa smädelser rot sina makars och döttrars dygd? Huru långe skall kronan i sin tjenst tila ministrar, som gjort sig så bekante genom sin grannlage uppmärkamsbet för fruntimrens heder! Hvad rättighet eger Lord Borpeth, hvilken ej kan hafva: gjori nga alyckliga erfarenhbeter i denna punkt, såsom Fransoserne (åter Fransoserne!) skulle hafva uttryckt sig, hvad rätt eger han, att så antasta sinaj sköra landsmänninors hkeder?, Morning Uerad erinrar Lord Morpeth om, att hvarje stads illa uppfylida ar Irländskor och nedI sed acks föres alerna i Ålmac på hvilka allt vämt kola ue val: vilj d Morpeth, ader Morut frrrald kallar honom, tanten för statsmännen i blå nappar? aVi hoppas, ven, aatt förestå insotente minister ho undergå en e 10 m forn och exklusi förestånde arinnorna 2 seger Nngen han äter synes i deras farliga sällskap. srinnors bannstråle k äre, som man vet, itenar sn som Lonnt inom adelsochi som vafva att sörja a de; nne st acER iagstiftaren, såsom den store represenfrackar ined metallden anklagand skola stryka ut: åtminstone botgöring, förstaj rna n Sunrdard är mindre skämtsam och mera förbit-. irad. Hon ntopar: a Vi mot Lord Morpeth i: de starkaste uttryck en gentleman möjligtvis kan; begagna (ehuru dessa uttryck änni alldeles för dare), Den, ini villa för en sådan små ätt det är alldeles falskt! gelshorna 0 mindre re: a fruntimmer på jorden, må Om dare, han sk pär. mans språk, uttrycka sig, i vana vara 2 tid fall det en gang Skola ssen ger vss? Hr Bi ista predikan inför Öfver :, atv tillskrif a dider m han behagar uttrycka sig, äf äskåd nas på Dru L sårad. Bisko en irlänsk tiggare eller en 2 kallar getta en te vi väl veta, huru biadet s följa det exeimpe ver sin fårahjords sjalafrid. lara honom, som säger, alt Endre kyska än några ban är en föraktlig vi fö g genticHe blefve sin höflighet:i, som enpen i London har set funnit sig föra fransyska tärnoi, de förbjudna danrylane serldskunniga pen hade visseri Han såsom de alt e hemtat sin ep ar ses, att EK Engelsmän, ! ovanl nöjet af enl er vanan, k ledsamt en vu hvarandra, utan att skrat) f rade sig sjelfve, hvad roligt Fransoi serne möjligtvis kunde bafya af en maskerad, då en hop frans acanaillon, som Murning Post ganh ska prydligt uttrycker sig, till stor skandal för E närvarende, hvilka icke kommit dit för att ro: Nu 0 cancar. Den b ga baonsatri i icke halva hindrat de afskyvärda Sd afva uppr hvarvid fu cch uppti äste rålede Öfverbu För vär Gel k de ofvannämnda dansandes I Biskopen af Lon I och i stön alltför mycket, att vi skulle vi prelaten säger, på samma sät med Lord Morpeths erd. Det ligt och tan ar soderna, t, emedan vi al I utlandet äro v under regent n finna oss dervid. folket verkligen med sedligare, derföre att det gör söt refvelsens och 1 sfördrifsens, derföre et m och fruntimm icko h a0utsägligan teate 28 Piäste frie de ns at lar itta icke oralitet , som endast bes! land, som språk, som h sa: Brottoir rodnande y nublik, i denna intres va, som pats med ny kra i (alivid den ir blifvit ett ordspråk, adens dag, än till r att det b serdeles högt värd Är i vid H ältrat i logerva, när s vänta nya frågor i a vi icke I nalitet; vi värdera! het franska språket: jja bestrida hyad iir ) t som Stantitt:Ul KÖ: är, i England bruk-; att anse: vara af fran-: i I I HI att d i i ännu oilud samma : tid. Vi måste med Mon anser sig det il för så mycket. udlogen heldre til en s och ar två serskilda ord linne etter derförce, ord för byxor, son H delia sigs ar. Ia å och på skulle vil a, e på men på i En ministeför Storbrittanniens att drottningen ve! sgenbet, hvari de! :e män Fjorton I pg rm ra — — om