Aftonbladet – 15 april 1841, sida 2

mest entusiastiska rojalists hänförelse. Derefter aflägsnade hon sig, gående baklängs, och försvann genom den hemliga dörren, efter att halva nigit ännu en gång. sHvem är jag då?, sade Tom med hög röst, då han blifvit ensam, och i det han kände på sig, för att öfverlyga sig om, att det verkligen var han sjelf. cÄr allt detta en dröm eller en verklighet? Låt oss då se min namncehiffer och mitt vapen la Han steg upp på en stol för att bese alkovens fris, hvars skulpturarbete han ner ifrån golfvet icke kunde rätt urskilja. Han såg nu, utom engelska vapnet, teckningen på en medalj, som slagits för ungefär tjugu år sedan, och som föreställde ett barn, sittande i en vagga, hållande i hvardera handen en orm, som han qväfver mellan sina fingrar; längre ned följande devis: Monstris dant funera cune, samt nederst namnehiffern C. E. ristadt i en vapensköld, som uppbars af tvenne gripar. Tom betraktade uppmärksamt alla dessa saker, som, efter hvad han hoppades, kunde hjelpa honom att förskingra det töcken, som omgaf hans bågkomster. Olyckligtvis var han icke nog hemmastadd i latinen för att förstå frasen, och äfven bokstäfverna i namncehiffret gåfvo honom ingen tydlig förklaring på hvad dermed åsyftades. Han steg således ned af stolen med föresats att vidare fullfölja sin granskning. Hans blickar föllo nu på de stora taflorna, som Voro öfvertäckta med grått lärft och hvilka, enligt ladyns försäkran, skulle innehålla hans förfäders porträtter. Man skulle nu helt prosaiskt kunnat öfversätta hans reflexioner med dessa ord: aJag skulle ingenting