ledes öfver denna så hastigt påkomna smak för vin. Den främmande hade under tiden, utan att gifva akt på Toms tvekan, slagit i de båda glasen och erbjöd vår hjelte ett af dem. Ynglingen tog det, förde det till sina läppar och märkte huru främlingen inskränkte sig till att blott betrakta honom. Men drick då, min herre, sade Tom. Det skall jag inte underlåtav, svarade främlingen och tömde glaset i ett enda drag. Tom kunde nu i sin ordning icke undgå att göra detsamma, hvarefter främlingen bugade sig och gick. När Tom åter befann sig ensam, började han granskningen af detta rum, som för natten tillhörde honom. På alla fyra väggarna syntes stora fyrkantiga rutor på lika afstånd från hvarandra, fem å sex fot ifrån gelfvet; men de målningar dessa ramar borde innehålla, voro betäckta med Jlärft, så alt man kunde sägas hafva gråa gardiner inom förgyllda ramar. Tom sökte förgäfves förklara denna besynnerlighet och, trött vid att längre forska efier ordet till en obegriplig gåta, slutade han med att kasta sig ned i en stor ländstol med en persons föresats som vill uppgöra en noggrann räkning öfver sin belägenhet och frågade sig sjelf slutligen: Hvem är jag? Hvar är jag? Hvart för man mig? Under dessa betraktelser fortfor Tom att machinmessigt hålla ögonen fästade på de undangömda taflorna, då han tyckte att en af dem rörde sig, och att den del af väggen, hvarpå han satt, äfven rördes. För första gången kom Tom ihåg att han bar