lät han, nästan utan att veta det, ett ord undfalla sig, som på en gång ultryckte hans förvirring och öfverraskning. Min fru, sade han halfhögt. Jag förstår er, återtog med liflighet Ladyn, som misstog sig om hans mening, och jag har redan gjort mig sjelf de förebråelser, ni kanske ärnar yttra. Jag hade lofvat respektera ert inkognito och samvetsgrannt bevara den hemlighet, som blifvit mig anförtrodd; men det är mig omöjligt att undertrycka de känslor, som lifva mig och pålägga mitt bjertas röst tystnad. Jag har kommit till er, i trots af mitt löfte, jag har kommit till er, för att få tala till er, och nu är jag till hälften nöjd. Vill ni att jag går min väg eller tillåter ni er ringa tjenarinna alt fullfölja hvad hon har att säga?n Fortfar, Mylady,, sade Tom, icke utan en viss värdighet, emedan han nu började återkomma från sin öfverraskning, och upprättade sin figur, såsom en person, beslutsam at! uppklättra till alla möjliga jordiska värdigheter. Lady Mitliden tycktes samla-tankarne några ögonblick och återtog sedan, under det hon sökte gifva sina ord ultrycket af den renaste tillgifvenhet och den varmaste enthusiasm: Prins! Prins? upprepade Tom för sig, under det Ladyn stannade vid detta ord med ett tydligt uttryck af ödmjukhet, vördnad och sjelfförsakelse. Prins,, upprepade den gamla damen, den dag har då ändtligen inträffat, som jag så länge påkallat med mina önskningar, och lofvad vare Gud, som Jåtit den tröst vederfaras mig, att se