på sig ett försvarsvapen och förde ovilkorlig! handen till värjfästet. . Hvem är der!y ropade han med en röst, so snarare röjde fruktan än den tycktes kumna ingifva någon sådan. Frukta ingenting, svarade en mild stämma, som han genast igenkände såsom tillhörande den gamla damen, hvilken emottagit honom. Ni är bär i säkerhet, återtog fruntimret, sedan hon tillstängt den lönndörr, hvarigenom hon inkommit. Ni har här ingen fara att frukta; jag har länge väntat er och jag har på den sista månaden gifvit afsked åt alla dem af mitt folk, som möjligtvis skulle kunna förråda eller genom sin oförsigtighet blottställa er. Här i slottet finnas för närvarande ingen mer än jag och en gammal intendent, för hvilken jag kan svara som för mig sjelf. I öfrigt är ni, tack vare den rol jag spelar här på trakten, i skydd för alla efterspaningar: jag anses för en fullständig wigh och den ursinnigaste Hannoveranare skulle icke kunna få det infallet att misstänka Lady Mitliden. Detta är mitt namn, tillade hon, och jag skall anse för en lycka, att få tro, att detta namn är er icke helt och hållet obekant. Om er höge fader nådigst behagat vid något tillfälle tänka på mig, torde han ha kunnat säga er, att Lady Mitliden alltid varit och alitid skall förblifva den vördnadsfullaste, men tillika den trognaste tjenarinna af ert kungliga hus. Tom hade icke och kunde icke hafva någon lust att afbryta den talande. Hennes ord liknade i hans öra dessa otydliga ljud, som man tycker sig höra i drömmen och hvilkas. mening man ej kan fatta. Då damen slutligem tystnade,