Aftonbladet – 14 april 1841, sida 3

LANDSORTS-NYHETER. — Nya Tidningen i Carlstad kompletterar berättelsen om det försåtliga anfallet å Kapten Uggla, den 28 Mars i Christinehamn med följande uppgifter: Vid det Hr Kaptenen, som på aftonen besökte spektaklet, och för en stund lemnat sin plats, åter skulle inträda i salongen, rusade en man emot honom och frågade: är ni Redaktör för nya Tidningen, men gick sin väg utan svar. Efter spektaklets slut skulle Kaptenen begifva sig till gästgifvaregården för att supera, och förefann der vid gårdsporten fem personer, som spärrade vägen, och i det de upprepade ofvananförde fråga beledsagade den med ett häftigt slag, som träffade Kaptenen öfver venstra ögat, så att han var nära att falla. Han tillgrep då sin kammarnyckel och försvarade sig på sätt förut blifvit nämndt. Den opinionsyttring Hr Wallencrona i Carlstads tidning meddelat öfver denna sak, är redan genom detta blad bekant, och fullständigheten fordrar att äfven återgifva huru Hr Lektor Söderberg, såsom utgifvare af Wermlands tidning, betraktar våld och försåt. Sistnämnde blad yttrar härom bland annat följande: Ett rykte att Kapten Uggla lärer utfått sin prenumeration i trävaror, fast af mindre dimensioner, afhördes likväl verkligen i Christinehamn och väckte der odelad tillfredsställelse hos personer af alla klasser, som utan undantag tycktes gilla detta utöfvande af käpprätten, såsom måhända den enda på Kapten Uggla lämpliga och användbara. — Förmodligen utgör denna hyllning af käpprätten sista akten af den så ifrigt bedrifna Landsortspressens emancipation, och man bör således önska de båda Carlstads-redaktionerne lycka att ändtligen hafva hunnit målet. — Westmanlands läns Tidn. berättar att ett kyrkoråd inom Westerås stift förefunnit en ganska brydsam kasus. En f. d. korporal och en dräng lära fallit på det orådet att på egen hand uppsätta ett ceremoniell för en afliden pastors begrafning och deruti utmärkt icke mindre hvilka personer borde vid tillfället fungera utan ock psalmerna, som borde afsjungas och deribland 44 verser af N:e 226 gamla Psb. Kyrkorådet skall väl hafva funnit att härigenom så väl gäckeri med Guds ord drifvits, som det heliga predikoembetet blifvit föraktadt,, men ändock icke kunnat få makt med de förhärdade brottslingarne utan afkunnat följande utslag. cAldenstund f. d korporalen X och drängen Z icke kunnat förmås till någon bekännelse, enkänsla och ånger öfver sina förbrytelser, oaktadt flere till dem gjorda föreställningar om följderna af deras enständiga och hårdnackade förnekande; och då genom flere sammanstämmande vittnen de blifvit öfvertygade: Drängen Z, att hafva varit upphofsmannen och första utspridaren af pasquillet, hvaruti han inblandat Guds ord och genom förslag af verser utur Psalmboken att afsjungas vid Kyrkoherdens begrafning, och f. d. korporalen X, att hafva understödt samma pasquill och äfven föreslagit en högst opassande vers ur G. Psalmboken under N:o 226: 44. för lika ändamål, samt derefter på ett annat ställe i församlingen gifvit hänvisning på samma vers, för att uppläsas; hvarförutan ock drängen Z till last ligger, att han enligt ett vittnes berättelse föreslagit en särskild person eller lekman till förrättande af jordfästningen, hvarigenom han (drängen) tydligen ådagalagt förakt för predikoembetet: alltså kunde Kyrkorådet, som väl kände sin pligt att mildra, då sådana omständigheter förekomma, som fordra det, sig med denna sak, som väckt allmän förargelse i Församlingen och djupt sårat framl. Kyrkoherden närmaste anhöriga, icke vidare befatta, utan ansåg för sin del den samma böra till vederbörande Kronobetjene remitteras, för att vid laga Domstol utföras och afdömas. Fråga är om icke något ceremoniemästarembete äfven bör få del af saken och tillfälle att deruti föra den talan, som kan finnas med lag och författningar enlig.