Aftonbladet – 14 april 1841, sida 1

ning på hufvudet, som tillät plymen svaja i det vackraste fall. När Toms toilette var färdig, betraktade hans följeslagare honom med den uppmärksamhet, hvarmed en målare beskådar sitt arbete innan han derpå tecknar sitt namn. Han rättade en och annan liten oordning och slutade att med tydlig belåtenhet åse sitt verk, om hvilket man kunde nyttja en modern fras: det är naturen sjell. Tvänne lätta slag på dörren tillkännagåfvo nu någon ny företeelse. Jag vill underrätta ers nåd att hästen är sadlad och väntar utanföre, hördes värdens röst senom nyckelhålet. Tom inlade i en näsduk de persedlar han afklädt sig oeh följde sin ledsagare, som, innan han steg till häst, kastade en kappa öfver hans axlar, antingen för att skydda honom för nattkylan, eller för att bibehålla hans nya kostym i hela dess friskhet, och sade till honom i det han först sjelf satte sig upp på sin raske tralvare: Sätt er upp bakom mig, håll er väl fast och blif inte förskräckt om min springare tid efter annan gör ett litet snedsprång åt ena eller andra sidan, vi hafva svåra ställen att passera, och nu framåt. Främlingen satte nu sporrarna i hästens sidor och denne sprängde af i galopp. De underrättelser han gilvit Tom voro icke obehöfliga; man öfvergaf nämligen hvarje ögonblick stora vägen, för att taga bivägar, hvilka voro illa banade och afbrutna genom en mängd gropar och klyftor. Den öfvade bergspringarens lopp liknade snarare kamelens lunk, än en väl inriden engelsk bästs jemna traf. Tom höll sig