Aftonbladet – 13 april 1841, sida 1

Den främmande betraktade efter hvarandr ömsom sergeanten, Tom, som med en nicknin;j på hufvudet bekräftade hans ord, och bergsbo erne, på hvilka hans åsyn gjort ett så märkbar intryck. aDet är väl Diksdale, som åter haft för sig et af sina vanliga upptåg, sade han halfhögt, oci vände sig derefter till den Skottske jätten me en befallande röst: aDiksdale, sade han, ugifigei hvad du tagitl Diksdale steg upp, gick fram till Tom med et utseende af barnslig förvirring och lemnade i han händer några penningar. cAr det alltsammans?, frågade främlingen. aJa ers nådp, svarade plundraren, auton betainingen för den bål punsch, vi nyss tömt. Och som jag gerna vill betala,, inföll Tom som återfick målet då han återfått sin egen dom. Den främmande gaf nu Burke ett tecken at nalkas, och hviskade med henom några ord Denne återvände till sina kamrater, hviskade sin ordning vid dem och gick med dem ut u salen. Denna bergsboernas undergifvenhet måste vis serligen väcka ett högt begrepp om det anse ende, hvari han stod hos dem, men kunde ocks föranleda åtskilliga misstankar. aJag tackar er, min herre, sade sergeanten för det ni användt er myndighet till en bemed ling mellan oss och röfrarne, ehuru jag, sannin gen att säga, skulle ansett mig lycklig att få tukt dem; men sedan jag uppfyllt denna höflighets pligt, torde ni tillåta mig fullgöra en icke min dre vigtig skyldighet och fråga efter ert namn