Aftonbladet – 13 april 1841, sida 1

MMMM innanföre och obehindradt öfverlemnat sig åt intrycket af ett elakt lynne, hvars anledning var svår att utleta. Ån närmade han sig till fönstret, som låg ut åt ljungheden och tycktes der, med spejande öga och lyssnande öra, vilja genomtränga det omgilvande mörkret, begärligt afbidande ett buller, som dröjde allt för länge; än satte han sig, trött af sin fåfänga ansträngning, åter ned på stolen, mumlande för sig sjelf en och annan fras, såsom: Ännu ingen! — — — och han har ändå haft så god tid på sig! — — — I morgon skola alla de skingras, som jag lyckats samla; jag kan inte längre hålla dem qvar, och företaget blir om intet. Slutligen drog han upp ur sin portfölj flera bref, som han genomögnade, halfhögt upprepande deras innehåll och nämnde då och då brefskrifvarens namn. ,Lord Lovat, hvem kan veta hvad den gamle räfven kan ha i sinnet, och hur skall man kunna uträkna en persons afsigter, som icke stiger fram för annat än att gå tillbaka, som endast säger ja till hälften, icke uttrycker sig med annat än med halfva ord och icke nyttjar språket annat än för att så mycket bättre undangömma sin mening? Min käre herre, skrifver han till mig, ni bör icke tvifla på mitt pintresse för den angelägenhet, hvarom ni talat, men mina ben äro alltför gamla, Min arm allt för svag och ni vet att jag är nästan förbunden med den nu varande ställningen, Jag har aldrig glömt mine gamle vänner, men jag vill picke öppet stöta mig med de nya. Imedlertid skall jag, min bästa herre, infinna mig hos er