Aftonbladet – 8 april 1841, sida 3

HUM MMMM vm VV MM MMM MM MM MM MMM AA fNfnN?fSfär,Elt! MMM Mmmm mmm h hr mm mb tm MM MM MM MMK MM MM Un LA At SERA VTL SI MPV SEE Några guitarrtoner, förmodeligt bekanta, kommo i detsamma att utifrån under fönstret afbryta bennes romaneska grubblerier. Det är don Fernando sjelf, som med förvägen skicklighet klättrar upp för muren, letande sig fotfäste SRRSRT sp OSESe of OLE BITAR STP TV ERTRE RR: län här, än der i remmor och murgrönsrankor, och innan man vet ordet af, kastar sig in genom fönstret. Clara är nära att i första ögonblicket af sin öfverraskning störta i den älskades famn, men hejdar sig plötsligen och håller honom ifrån sig: cHa, hvad gör jag? Bort! för Guds skull, förrn han hommer, förrn min grymma make kommer! — Fly, o, fly! det gäller lifvet. FERNANDO. (Tager hennes händer.) Ja, ty lifvet vill jag vinna! Dåre den, som ej törs handla sjelf med kraft, då för hang bana valet ligger i hans hand! Må han klokt sitt öde dana, Fånga lyckan och förvandla lifvet till en älskarinna. Ej likt böljan, vräkt mot strand, utan plan och utan vilja, kom jag hit, min hulda Lilja! Blott med dig skall hän jag gå; Clara, tviflar du derpå ? : Allt är afgjordt, färdigt redan, skeppet väntar css här nedan, segelklart. med lättadt ankar, Flyger fort, som våra tankar, till Amerika. Och sen, . .. när i morgon hem igen denne skurk till grefve hinner, han sin sköna fånge finner, — pris vår räddande försyn! — flyktad bort med morgonskyn . .. Clara motstår med ett filosofiskt mod dessa klingande frestelser och . beter sig som en exemplarisk hustru, hon säger sig vilja lefva undergifven sin öde, med endast minnet till tröstarinna, heldre än att bryta mot ärans och den Spanskax hederskänslans fordringar, och bjuder ungdomsvännen sin hand till farväl. Förgälves faller Fernando på knä och stormar henne än en gång an med all sin vältalighet, förgäfves förer han henne till fönstret och visar henne ute på vågen den väntande galejan, som skall föra dem till den nya verldens strand, till Brasiliens underland, förgäfves målar han henne den mest leende framtid i en undangömd och fridfull dal uti dessa herrliga trakter, ader, hvar himlen daftrik andas öfver gröna, smärta palmer, der de mörka skogar lofva Gud i sina djupa psalmer, der naturen än ses sofva med ett älskligt barns bebag, och den gamla tiden randas evigt lika ung hvar dag.n svarar: aIcke denna vilda glöd, i ditt öga nu, Fernando! du för sista gången hör mig, snart är jag för dig som död. Älskade! vi nu må skiljas, men med lugn och fridfull själ, ljuft som soln, när hon i vågen dyker ned, med milda blickar till de sista skogar skickar än ett rosenrödt farväl! Låt mig tänka jag har slumrat, drömt min ungdoms kärlekssång! låt mig hvila trött mitt hufvud vid ditt bröst ännu en gång, min Fernando! — Tyst! hvad är det? De båda älskande fara upp i samma ögonblick, St! klinga icke sporrar i korridoren? .... Himmel, det kan ingen annan vara än den svartsjuka grefven, som kommer hem i förtid. Fernando drar sitt svärd, för att bana sig fritt återtåg, men kastar det åter ifrån sig, vid tankan på hur han genom ett sådant steg skulle kompromettera donna Clara. Han vill nu söka geschwindt undkomma genom fönstret, men Clara tvingar honom, att i stället göma sig undan i hennes bönkammare. Just i det ögonblick, alkovdörren slutes till efter honom, inträder verkligen grefven. Hans skarpa öga har genast märkt, att icke allt här står rätt till, och han frågar med en vidrig illistighet sin gemål, chvem som håller andakt i hennes bönkammare,. Då Clara intet svarar på detta spörjsmål, vill han med draget svärd öppna al koven. Clara eHa, fegeln är i bur, han skall ej flyga bort, ty du ju vet alkoven der är huggen ut i muren och har ej annan utgåag.s Clara springer fram och kastar sig i Hans våg: Nu skall du höra mig, — så sannt der lefver en gnista tanka i din mörka själ! Från lifvet, kärleken du bar mig röfvat, min ungdom mördat, skurit af mitt bopp, hängt bly vid hvarje timma af min dag. Dolsk som en orm du ligger jemnt på lur, gift är ditt smil och död ditt famntag är, — och dock, del Fuente! dock är jag dig trogen. Vid solens ljus, som du har stulit från mig, vid jordens gud, jag trogen är i döden. Blott ett till ringa återskänk jag fordrar för all min trohet, för mitt hela lif, blott ett, min grefve! du skall icke söka der i alkoven denna natt. Ty allt kan qvinnan lida, blott ej så förnärmas. Du har mitt ord, jag är dig evigt trogen. GREFVENS En herrlig pant! förlåt dock, sköna donna; att mer jag älskar lefvande bevis. (Vill öppna dörren.)