Aftonbladet – 8 april 1841, sida 3

Det stormar uppåt trappan . .. Månn de drömma ? — Den sköna far då ändtligt upp förskräckt, och pagen-hastar att sin feghet gömma i en alkov, af tung gardin betäckt. Men just som der bakom han ses försvinna, ren stålklädd Alarik på tröskeln står, hans ögon vildt i sina hålor brinna, han småler hemskt, ... och han en tanke får... De svenner bringa kalk och sten på stunden, : snart hafva de en mur om pagen lagt, ... Inez är halfdöd. Grefven drar på munden och sitter, frossande af hämnd, på vakt. Men plötsligt väckt, Inez i gränslös fasa sig krafsar blodig mot den hårda mur, och hennes vanvetts vilda nödrop rasa från borgen ut kring vida Guds natur. Men allt är dödt; med hån hon stöts tillbaka af Alarik, när hon med knäfa!l ber; phrvad gör du der vid muren, sköna maka?s han frågar långsamt, blott i det han ler. Och mången sol och mången midnatts måna gå upp utöfver samma vilda scen; den armas hål på några timmar gråna, — men Alarik är hård som murens sten; — och skrumpna bli de förr så runda armar, och ögat släcks, gestalten faller hop, ty hör, från murens inre, kur det larmarl I hör hur det suckar, hör hvad jemmerrop! j Man hör verkligen i detta nu ett doft väsen inifrån den tillmurade alkoven, och grefven del Fuente springer med tillgjord förvåning upp, frå-! gande om pagens anda går igen ännu på borgen.: Clara sjunker ner från sin stol och ber om 1 Men grefven svarar, att andar ega ingen barmhertighet och påminner henne åter om hennes ed, hvarpå han lemnar henne åt sin förtviftan. Donna Clara har icke väl sett honom försvin. na genom dörren, förrän hon fattar ett vildt be-; slut, griper Fernandos qvarlemnade svärd och börjar dermed göra ett försök att nedrifva den: ännu helt nya muren. . Han är borta, han är borta! ha! till verket! dessa korta ögonblicken äro mina, — mörda mig ej, vilda pina! förrän verket ändadt blifvit!... Detta stål mig himlen gifvit, nygjordt murarverk skall svika, stenen för min stöt ge vika. Kraft af lejon och hycnor känner jag i mina senor. Hjelp! jag kommer, min Fernando!a I I detsamma träder grefven åter in öfver trö-. skeln och betraktar henne tyst ett par ögonbliek. Slutligen säger han långsamt: Wvad gor du der vid muren, donna Clara?, Clara sjunker med ett skrik vanmäktig tillbaka. Jag har något vidlyftigare uppehållit mig vid: exposten af detta drama, på det läsaren sjelf må kunna bedöma dess värde både såsom artistisk! komposition och i afseende på dess poetiska genomförande i det speciella. Det är utan tvifvel ett af de bästa arbeten den Norska sköna litteraturen på länge haft att uppvisa. eDonna Claran är något mer än ett mer eller mindre snillrikt utkast, det är en verkligen helgjuten poetisk skapelse. Det är dlif i spelets, handlingen! utvecklar sig naturligt och raskt, det är verve i; dialogen, sanning och påtaglighet i de agerande figurerne; det finnes här ingenting episodiskt, det hela är så konstmässigt behandladt, att man knappast skulle kunna borttaga eller tillägga ett ord, och intresset underbålles också oförsvagadt! ända till den serdeles dramatiskt effektfulla slut-! katastrofen. Serskildt utmärker sig förevarande vittra produkt genom ett språk, hvars renhet, rythm och harmoni verkligen frapperar, sedan man i åratal varit van att från Norge nästan ensamt förnimma den Wergelandska sånggudinnans fosforistiskt dunkla och bombastiskt maniererade utgjutetser. Herr Munchs verser återkalla verk-; ligen ofta en Oehlenschlägers i afseende på dik-! tionen vackraste och mest klassiska saker, något som i sanning är så mycket mera berömvärdt, som den romantiska skolan, till hvilken Donna Claras, författarinna naturligen sluter sig genom styckets hela genre och karakter, annars gemenligen något hvarstädes tillmäter sig jag vet icke hvad för en burschenmessig dlicentia pocticap att förfara med det arma språket fullkomligt efter nyck och de vildaste infall. Hr M. är icke blott skald, men äfven konstnär, och om han än möjligen af vissa estetiska luftspringar-doktrinärer — sådana finnas öfverallt — skulle förklaras icke ega tillräcklig originalitet, så kan han trösta sig med att Guds goda natur, de gröna ängarne, de fogelsångklingande skogarne, de blånande bergen, de solskensbelysta sjöarne, icke heller inför samma doktrinärer äro tillräckligt origiaella. Och de äro dock så sköna! 0. 0,