Aftonbladet – 8 april 1841, sida 3

(Betänker sig.) (Afsides.) Den hämnden syns mig god! ...Så må det blifva! (Högt) Nå, Clara! jag ger efter, jag ditt ord vill gerna tro, men hör nu ock mitt vilkor!x Han tvingar henne att på krusifixet göra en helig ed, att allt är så som hon säger, tilläggande uppriktigt, den förträfflige grefven, att det visserligen icke är af någon religiös öfvertro han fordrar denna säkerhet, utan endast emedan inqvisitionen nog skall taga reda på den, som vågar begå mened på ett sådant heligt föremål. Derpå ringer han efter en tjenare. Hör på! — säger han, — är ej den der murarsvennen qvar på slottet, som skulle reparera de gamla pelarna neri portalen? Säg honem komma hit upp med sten och kalk och,verktyg! förstår du?s Clara ryser ovilkorligt till: aGud! hvilken ane!se! du vill dock icke — GREFVES. tillmura dörren till alkoven? . . . Gissadt! Jag hatar detta vittne af min svaghet och ingen fot skall mer beträda den. CLARA. (Med tvunget leende.) Hvad är dock detta för en barnslig grill? hvad har min stackars bönekammar gjort dig! kanske att du är svartsjuk på det gamla maskstungna helgonbelätet derinne? Minns hvad du lefvat! rör ej vid alkoven! GREFVEN. Minns hvad du svor mix! det är mer af nöden. Allt ansvar faller blott på dig likväl, hvad angår mig, jag håller ju mitt löfte, jag öppnar ej allenast icke dörren, jag till och med den murar till på köpet. Murarsvennen infinner sig och efterkommer ganska riktigt och hastigt det grefliga infallet; del Fuente står sjelf bredvid med armarna i kors, för att se till att arbetet blir ordentligt gjordt; donna Clara marteras, som man lätt kan föreställa sig, på glödande kol. Sedan dörren är tillmurad, sätter grefven sig, liksom ingenting passerat, i en ländstol och tvingar artigt sin husfru att taga plats bredvid. Han kastar om samtalsämne och börjar till och med i blifva sentimental; han språkar om skymningens behag, säger donna Clara artigheter öfver hennes vackra läppar och trånande ögon. aDet är nu längesedan, — säger han, — vi sutto som gift folk så här hygghgt tillsamman, min kära hustru! . .. Det är märkvärdigt, — tillägger han, — på denna samma borg, inom dessa samma murar lär man för några hundra år tillbaka ha uppfört samma scen, som nu i qväll! Och tiden vandrar, som sitt eget spöke, igenom dessa adliga gemaker och spelar om på skämt sitt gamla spel, blott lämpadt något efter den förändring, som skiljer nutids dunst från fordoms kraft. Den gången var det rått och hårdhändt alfvar, då murade man till om kött och blod; Nu endast skämtar man med kalk och stenar, och murar dörrar till cm tomma luften .... Du känner ej historien ? Grefven har just kommit i humör att språka om fordna äfventyr, och han tar fram ett Du lilla skälm, hur vreden gör dig skönt Det vore skada, om vi skulle skiljas, jag får ge vika då, för sämjans skull . . . tikt pergament, innehållande den af borgkaplanen upptecknade gamla berättelsen, den han sätter sig att helt makligt föreläsa för sin gemål. . j ; Se här huru den låter! bLåt porten flyga upp! blås högt i hornet! gref Alarik vill rida ut på jagt; ren spränger han der fram igenom kornet, se bägerplymens, purpurkappans prakt! Tätt följa honom riddare och svenner, till skogs, till skogs! och girigt efter rof man skakar lansen ren, man bågen spänner, och grödan trampas ner af springarns hof. Der eken gästfritt sina salar bjuder, nu flyger hjorten öfver gräset fram; ett gällt halloh igenom skogen ljuder, men snabba kopplet kommer här på skam; allt ifrigare grefven följer spåren, för jagtens vilda lust allt mer och mer han, glömsk af allt, fördjupar sig i snåren, — tills natten sjunker öfver skogen ner. ; ; j j L g s På borgen hemma samma afton sitter hans fru gemål, den tjusande Inez, i kammaren, der solens sista glitter på målad fönsterruta leka ses. Mot rika kuddar hon sitt hufvud sänker, och leker sakta med sitt tunga hår; hvem vet hvad i sin själ den sköna tänker, men uti ögat glänser klart en tår. Hon lyfter armen, men den sjunker åter, och hjertat våldsamt sig i bröstet rör ... på nytt hon klockan varligt ringa låter, ... tyst! hörs ej steg i gången utanför? Ett sakta finger lätt i dörren tager, den öppnas halft, och luftig som en vind der sväfvar in en page, helt ung och fager, med gyldne lockar och med rosenkind. Frisk ungdom ur hans sjöblå öga strålar, hans by är mjell, hans haka ännu glatt, och pittoreskt hans smärta våxt sig målar i hvita silkesdrägten, sölfbesatt. Han böjer knän och på en gyldne bricka helt artigt räcker fram en blank pokal, sin sköna fru han bjuder så att dricka den ädla drufmust, doftande och sval. Behagfullt böjd att smutta af dess råga, hon slår sitt öga ner, som blygsam mö, och guldets glans och vinets purpurlåga afspeglar sig på hennes pannas snö. En kyss på hennes hand djerfs pagen tryck hon tåler det, ... hon tåler ännu mer.... snart glömma de all verlden för sin lycka, och, mun mot mun, blott öga öga ser. Ko -— AA MR bn r— Mr ket BR KR — — i on Dp Ö M rr mm mm