Aftonbladet – 8 april 1841, sida 2

I Vi första nemhgen icke det minsta, hvarföre någon, som strider för fäderneslandets sak och icke blott för personliga intressen, :skulle behöfva blunda för någonting; det är en af de betänkligaste satser som finnas; åtminstone bör det då vara pressens pligt att söka drifva bort Johm Blund så mycket som står i dess makt. NORRSKA STÄLLNINGAR OCH FÖRHÅLLANDEN. En Korrespondent-artikel ifrån Christiania till en tysk tidning innehåller följande upplysande reflexioner öfver utnämningen af Riksståthållare 1 Norge: En vigtig fråga har nyligen blifvit löst hos oss: Konungen har gifvit oss en Ståthållare. Dertill var han visserligen befogad efter grundlagarna; men platsen är ej populär, och ännu mindre den man som erhållit den... Redan namnet Ståthållares har ingen angenäm klang, emedan det antyder någonting provins-aktigt, liksom vi stode till Sverige i något underordnadt förhållande. Det måste, såsom det synes, efter Konungens vilja, vara en Ståthållares sak att här sammanbiålla och befästa det monarkiska elementet, här, der det allmänna tänkesättets riktning blifvit mycket demokratisk. Denne embetsmans makt är temligen stor; han är President uti Statsrådet i Christiania och kan utöfva inflytelse på, samt till och med sjelf öfvertaga någon af de andra ministrarnes göromål, efter godtfinnande. Hans verksamhet skall i allmänhet icke vara upptagen af specialiteter, men han skall känna sakernas väsendtliga skick, betrakta dem utur en högre och politisk synpunkt, och hans myndighet skall sväfva öfver det hela. Hans värdighet har till och med ett skimmer af den kongliga glansen; och medan en sådan man residerar i Christiania hafva vi ett litet hof, och de finare sällskaps-elementerna gruppera sig omkring denna medelpunkt. Lätt bildar det sig då en gqguasti-aristokratisk krets, som icke är omtyckt af de andra medborgarne, och i hvilken man gerna ser de trognaste anhängarne till Konungamakten och kronans rättigheter. Det ligger i naturen af våra förhållanden och det konstitutionella systemet, sådant det är utveckladt hos oss, att den konungsliga makten är i opposition emot folkmakten, och j man kan ej förtänka, att Konungen använder de medel, som grundlagen lagt i hams händer, till att upprätthålla konungadömet och förhindra, att de monarkiska begreppen icke blifva helt och hållet främmande hos oss. Så till vida är allt temligen godt och i sin ordning. Men tiden till sådana förfoganden är icke just väl vald. Det hade säkert varit bättre att lemna Ståthållare-platsen obesatt (hvilket har skett under flera års tid förut), då man ej kunde finna någon annan man än Hr Lövenskjold, hvilken icke allenast ofta, tvärt emot sina kollegers mening i regeringen, ja, till och med stundom emot Konungens egna åsigter, förklarat sig emot våra institutioners liberala utbildning, utan till och med år 4836 blef dömd af Riksrätt och måste erlägga betydliga böter, för det han icke protesterat emot det Kongliga beslutet att upplösa Storthinget. Under det han var anklagad, ingaf ban till Konungen en afskedsansökan, som ej blef beviljad, och i hvilken han drog väldeligen till strids emot Storthinget, kallade det beslut af Odelsthinget hvarigenom han anklagades vömkligt, emedan det förmentes utvisa en passionerad öfverilning, och förklarade, att Lagthingets handlingssätt (denna kammare utgör hufvud-elementet af Riksrätten) ännu mindre kunde ursäktas, emedan detta hade bhfvit gjordt uppmärksamt på det inhumana, oädla, orättvisa och lagstridiga i den handling, till hvilken man ville förleda det, men ändock hade gifvit ett preliminärt utslag, hvarigenom det beslutat att rältegången borde fortsättas. Odelsthinget, fortfor han, hade på detta sätt föranledt ett förskräckligt exempel, och Lagthinget, efter lugn pröfning, uppställt detsamma. Hvad som då skedde, sade han, kunde oftare hända honom; ty hans konservativa-monarkiskt-konstitutionella system var orubbligt; en riksrätt kunde dekapitera, men ej dekarakterisera honom. Alt en Kunglig Ridgifvare har konservatift-monarkiska grundsatser, är hos oss godt och väl, ty national-församlingen är demokratisk; men då Hr Löven-: skjolds oföränderliga grundsatser, enligt domen : i den höga konstitutionella rätten, äro förklara-: de så konservativa, att de icke synas stå i harmoni med konstitutionen, är det naturligt, att. en temligen afgjord och allmär opinion råder emot ministern. Man frågar sig: buru kan enl. man blifva ställd i spetsen för förvaltningen,! AA RA EE Varanac Earctohno och (hranalasiska taflor öfver äld-!