Aftonbladet – 8 april 1841, sida 2

seger, kunna återvinna med procent allt hvad de nu kastat i hvalfiskens gapp. Fortsättningen af en artikel med rubrik Facta och deras Belysaren, i dagens Allehanda, innehåller några historiska betraktelser om abdikationer, som äro rätt intressanta: cAtt de agode, sjelfve först bragt abdikatior å bane — väl icke som projekt. men som diskussionsämne — torde icke kunna nekas; och det kan således icke förmen.s oss eller någon af deras motståndare stt upptaga det till skärskådande, ehuru mången torde hissna öfver pressens tilltagsenhet att behandla så ekitzliche Materiennr. Historien är full af abdikationer. Ordets ostensibla mening är väl, att de ske frivilligt; men ganska få, om någon, kan man uppleta, som verkligen varit frivilliga i ordets rätta betydelse, eller så, at! akten försiggått med friskt och gladt mod, af ett infall, eller för att asöka andra nöjens, såsom ordspråket lyder, med ett ord utan all sköns tvång. Cari Vv föregaf väl sjuklighet, och till någon del kunde det vara sant; men om han än varit aldeles frisk, så jär det problematiskt, huruvida han kunnat uthärda flängre. Han hade, som man säger, kört kärran så i dyn, att han icke såg någon dager uti att få henne loss. Hvad som egentligen låg honom emot och måste hindra honom att någonsin komma på ren fot med verlden, eller i en någorlunda lugn ställning, var det djupa misstroende, som alla menniskor hyste til! honom. Han hade från första stunden slagit omkring sig med stora och hala ord, med löften och försäkringar, och alltid bedragit dem, som i ringaste måtto haft med honom att göra. På detta sätt var han slutligen kommen derhän, att han icke kunde reda sig i den ringaste svårighet; ty ingen trodde hoinom, och tro är dock slutstenen i menskliga angelägenheter, i synnerhet bland dem, öfver hvilka ingen domare eller executor finnes. Den s. k. fina politiken har nästan alltid slagit sin herre på nacken; tro och ärlighet vara längst. Christina hade kört fast på annat sätt; hon hade aldrig tänkt på annat än sakernas yta, aldrig sett annat än, ä ena sidan, hvad en skolastisk filosofi, å andra hvad ett festligt hoflif har awt visa. Det som ligger nederst, i botten på samhället — den stora sköldpaddan, på hvars rygg verlden hyilar — folket var för henne ett problem, som hom icke blott icke kunnat lösa, utan rent af aldrig ansett mödan värdt att för sig sjelf uppkasta; menskligheten bestod för henne blott af adel och bokmalar. Och likväl var hon satt att verka just i en period, då folket höll på att arbeta sig fram ur sin obetydlighet och reklamera sin anborna del i samhället. Hon tvangs ändtligen att ana, att hvad thronen behöfde, var icke blott ett annat och högre, än hvad hon trott sig förstå, utan rent af sjelfva motsatsen af hvad hon sträfvat för — i fall hos henne kan talas om någonting sådant som ett sträfvande. Otolighet, ledsnad och tomhet drefvo henne till abdikation. Det färskaste abdikations-exemplet är Konung Wilhelm I i Holland. Det synes, som den gamle fursten aldrig gjort sig reda för sitt kall, utan betraktat regeringen såsom handhafvande af ett bankbolags affärer, med ett förtryckande och allt hoptrasslande Syndikat (riksgälds-mäklarekontor) såsom den förnämsta häfstången i statens gång. Föga bekymmer, hvar allt skulle hamna till slut, blott statens behof fylldes för ögonblicket och framför allt Konungens euskilda affärer icke blefvo lidande på spelet; en inom sig sluten envishet, stödd på oförmåga att begripa, det i dag kan vara något helt annat än i går; segt vidhängande vid gamla maximer, likasom vid gamla rådgifvare, ju impopulärare desto bättre; oförmåga att i det nya sc annat än förderf, och i dess förespråkare annat än incendiära bofvar; kärlek framför allt till egen vishet och hat till dem, som tviflade på denna (sådant kunde nemligen icke ega sin grund i annat än kendskap) — se der grunddragen, så vidt man på Mfstånd kan se. En sak framlyser omisskännelig: grundlagarne, som ämnade Holland till en konstijutionel stat med parlamentarisk styrelse, blefvo ulldeles missförstådda och en allena-regering predikad och utöfvad, som icke kunnat vara skatpare i; ett land, der ingen folksmakt erkännes Den gamle konungen var visserligen född, der allenastyrelse cke var grundsats; men han hade haft umgängelse ned och tagit efterdöme af absolutismens apostlar ch sålunda hårdnat i allenaprinciper, dem andan f hans rikes lagar icke erkände. Denna olycksaliga strid kunde icke i längden vära sig; och Konung Wilhelm erkänner uttryckigen i sin abdikations-akt, att han icke dugde för len anda och lagtolkning, som utvecklade sig. Ieldre än att i en obestämd framtid förlänga det efterrättlighets-tillstånd, som en dylik konflikt nåste ådraga samhället, beslöt han ändtligen att ika för tiden, den han fann sig icke begripa. Sina gna affärer hade han alltid väl besörjt, så att ans konungakall nästan kan anses för ett affärsif; och sålunda kunde han draga sig ur spelet ned betydliga skatter, och lefver nu lugnt i Berlin. Om en monark sålunda finner sig icke mera assa för tiden, som vuxit ifrån honom, och hvars raf han tydligen ser sig icke förstå och icke kunna ppfylla; så vore det en obarmhertighet att söka