Aftonbladet – 8 april 1841, sida 1

minstone den största handlande nation i verlden, ärc knappast 60 år förflutna, sedan det var vår styrelse: grundsats, att hvarje handelsrättighet, privilegium elle frihet, som ifrågakom för Irland, var förorättande föl England. Irland ansågs då såsom en koloni, och alla våra kolonier äga ingen rätt att handla på andr länder eller sinsemellan, utan blott med moder: landet. Då första gången man tillät direkt handel mellar Irland och Engelska Westindiska öarna, besvärade sig Liverpools köpmän, deröfver och åberopade, at deras stad helt och hållet skulle förstöras derige nom ) Sådan var de gamla goda tidernas och våra förfåders vishet. Den nya tariffen för handeln med kolonierna upphäfver deremot principen af uteslutande handel, monopelier och handelsafgifter. I stäl. let för öfverdrifna tullafgifter bestämmer den blot! en införselstull af tio procent till staten och lemnar åt kolonierna atttaga det öfriga, som rörer handelslag stiftningen, i egna händer samt beskatta sig bäst de kunna och vilja. Hvarföre antogs ej detta system för 45 år sedan, då Hr Huskisson föreslog det? Det ställer ändå knappast våra vestra kolonier i fullkomlig likhet i afseende till handelsförhållanden med de östra, ifrån Goda Hoppsudden till Nya Zeland. Betrakta vi negrernas föda, måste vi anmärka, att det heliga partiet, som var så nitiskt för neger-emancipationen och för biblars utbredande, aldrig gjort det ringaste för aflyftandet af de tunga skattebördor på födoämnen, hvilka qvarhöllo negern, fri så väl som slaf, i ständigt svält-tillstånd. Våra Westindiska öar kunde taga födan för negrerna och sina jordbruksbehof ifrån Amerika; men som all direkt gemenskap med dessa länder var förbuden, måste godset taga sin väg till våra öar, antingen på en kostsam omväg till Canada eller genom smugglerne på Danska öarna, hviika slutligen fingo hela handeln i sina händer. En direit gemenskap med Förenta Staterna skulle nu tillåtas och de gamla afgifterna på handeln med Canada betydligt nedsättas. Fiskvarorna, nu förbjudna, skulle emot lindrig afgift få införas 0. s. V. Detta allt utgör ofantliga lättnader, och lefnadskostnaden skulle minskas till hälften genom handelsgemenskapen med Amerika; negrerna skola kunna lefva godt pch plantage-egarne icke hafva någon förevändning för att yrka dessa skyddsafgifter på deras produkter, som nu göra dem så dyra för Engelska konsumenten. Fisk är negrernas bästa föda, och dess införsel mot tull kommer att bespara plantagerna millioner. Tre fjerdedelar af allt det the, som förtäres i Canada, lurendrejas in ifrån Förenta Staterna; thehandeln skulle nu blifva fri. Allt detta är förträflligt, är lofvärdt; men det är likväl ej nog; och allt hvad det uträttar för oss här hemma, är att vi få köpa kaffe och socker för litet bättre pris. Våra styresmän hafva mer omtanka för de svarta än för oss; ty då de minska införsels-tullen för hvete till Westindien, med tre skilling sterling på fem, vilja de icke minska den med ettrunstycke för moderlandet. Starka bemödanden göras väl, för att göra dessa principer gällande för vår egen handel, men förkbållandet är besynnerligt nog. Regeringen kan icke taga ett enda steg till handelsfrihet utan att stöta på ett näste af handlande och manufakturister, hvilka genast på förhand utbasuna den på en gång skeende och ohjelpliga förstörelse, som den nya åtgärden skulle medföra, och detta fastän all erfarenhet redan visat, att i intet enda fall handeln blifvit befriad ifrån skyddsafgifter eller förbud, eller ställd under billigare beskattning, utan att våra cgna intressen tillika blifvit storligen gynnade i stället att blifva förstörde ). Oaktadt dennalånga och ständigt förnyade erfarenhet, äro de okunniga ropen på monopolier, förbud och skyddstullar, så starka som någonsin. Låtom oss då endast betrakta några fakta. Vid freden 4844 begynte några handels-reformer hos oss, med eu tillåtelse för enskilde att med vissa inskränkningar handla på Ostindien. Det privilegierade Ostindiska kompagniet klagade deröfver och förutspådde sin förstöring. Resultatet visar huru befängd denna fruktan var. Se här några drag af Ostindiska handelns förhållanden före och efteråt, endast hvad som angår exporten ifrån England: Hela värdet af utförseln: . 48144 (under monopoliet) . . . . . 4,874,690. 4833 (49 år under partiel frihet) . . 3,495,300. 4839 (5 år efter Kompagni-monopoliets totala afskaffande) . . . . . . . 35,600,540. För 200 år sedan voro våra seglations-ordningar, (de enfaldigaste och absurdaste författningar som kunna uttänkas) nästan ansedda lika heliga som grundlagarne. År 4815 afskaffades de tillen del, och genast ropade Skeppsredarne på orättvisa, förstöring, undergång, m. m. Dessa sköflingar på navigationsjaktens heliga område visade likväl snart, att de voFö af största fördelen, för hvem? jo, just för de förskräckte skeppsredarne. De gamla lagarne hade belagt all utländsk produkt, införd i andra än Enselska (i England byggda skepp) med höga extraafgifter. Amerikanerna antogo då samma system i hänseende till England. Verkan var att de Engelska handlande utsände fartyg till Amerika med ballast för att föra hem en laddning och undvika de höga afgifterna. Amerikanerna sände likaså ett ballastadt skepp till England att hemta sitt behof; och två resor af fyra voro således uppoffrade. Detta föranledde en jemkning år 1843 som år 1823 blef utsträckt äfveR till främmande nationer. Nu förklarade Engelska skeppsredarne sig alldeles ohbjelpligt för) Denna stad bade aldrig förut tillvext så mycket som den gjorde just sedan förändringen skett. Red anm. ) Äfven i Sverige har detta besannat sig; se t.ex. verkningarne af friheter som landtmannaoch kusthandeln i några fall fått emot fordom; glastillverkningens ökning och förbättring sedan 4823 AR BPR sh oa