Aftonbladet – 8 april 1841, sida 1

RE nars predikar. Det värsta är alt det icke hål: ler streck med hvad som skedde under sjelfv: gubbarnas) tid; ty hvem erinrar sig icke hur flinkt kongliga skrifvelser förr ankommit til Ständerna utan officiella meddelanden, såsom t. ex. vid 4828 års Riksdag när Regeringen afsade sig den af Grefve Cronbjelm motionerade faddergåfvan åt arffurstarne, hvilket skedde innan motionen hunnit remitteras från Riddarhuset, eller 4893, när den undanbad sig den likaledes på Riddarhuset motionerade tacksägelse-adressen, derföre. att motionen hade blifvit begärd på bordet af Grefve von Schwerin. Vi lemna för öfrigt i sitt värde åt allmänhetens omdöme den satsen, att en regering ilandet ej skulle få lof att anses veta det ringaste af, det fråga ens varit väckt och under loppet af ett helt år debatterad, angående reform i elt af samhällets vigtigaste organiska elementer. Bättre, menar Minerva, hade det varit att taga till skäl, att Ständerna ännu ej besvarat åtskilliga af Konungens propositioner; men som dessa svar till en del bero på Konungens sanktion på åtskilliga Ständernas beslut, hvilka legat och väntat på Regeringens afgörande bortil ett år, så hade det, ifall någonting härom skolat ordas, i vår tanka varit ännu bättre att framställa dröjsmålen med den ifrågavarande sanktionen såsom en sådan bidragande anledning, hvarföre upplösningen ännu icke kan ske. — Uti tullfrågan sjunga nu så väl Minerva som Svenska Biet himmelshöga seyersånger öfver de sednaste Ståndsbesluten i anledning af BevillningsUtskottets förslag att rösta i Förstärkt StatsUtskott, huruvida ordet förbud borde qvarstå eller utgå i tulltaxan, i fråga om de artiklar, der ett, två eller tre Stånd hade bestämt införsel mot tullafgift. Pösmunkarne i Biet blåsa upp sig så stinna som möjligt och basuna ut, att den stora striden om de inhemska näringarmas fo be or nos be nu för denna gången sär afgjord! Den moraliska verkan af denna utgång är ofantlig; glädjande för alla fosterlandsvänner är det att denna utomordentligt vigtiga fråga just genom denna strid fått en någorlunda säker theoretisk grundläggning o. 8. v. hvarefter följer en lysande kompliment åt den mar, Hr Johansson, som genom sin litterära verksamhet spridt så mycket ljus öfver tullfrågorna.s Hvad nu Hr Johanssons triumf beträffar, så har den, så vidt segern redan skall vara vunnen, visserligen framgången för sig; men i moraliskt afseende är den ganska måttlig, så vida besluten skola anses blifvit tillvägabragta genom hans litterära verksamhet, hvilken, såsom vwvi i detta blad redan till öfverflöd bevisat både genom resonnemanger och siffror, egentligen gått ut på att bedraga den godtrogne med litterära eller statistiska lögner. Så länge den gamla sofistiska väderhanen icke skrapat af sig verkan a! dessa dementier, bevisar hans framgång på sin höjd endast, att en viss svaghet och bristande sakkännedom egt rum hos dem, som möjligen låtit sig föras bakom ljuset af hams oförsynta uppgifter. Men är det för öfrigt så säkert att saken ä afgjord? Just förbudsintressets försvarare äro ju de, som vilja hafva förbudsfrågan beroende endast af den ekonomiska lagstiftningen? Om mar då beräknar den oändligt ringa pluraliteten för förbuden på det heia, i Stånden; att denna pluralitet endast kunnat tillvägabringas genom oerhörda bemödanden och försök att förkättra alla rIotståndare såsom köpta m. m.; att dessa bemödanden, hvad de från andra stater hemtade exemplen och deraf dragna slutsatser, angår. helt och hållet stödja sig på osanningar; att fabriksintresset, ännu för 40 år sedan, blott be gärde några års förlängning på de absoluta förbuden, och denna tid längesedan är förliden: att förbud endast eger rum och blifvit yrkadi på vissa varor, och således alldeles ingenting genom Ståndens beslut är bevisadt i theoretisk! hänseende; att frågan om den eventuella tullen på de artiklar, å hvilka Konungen kunde komma att besluta förbudens upphäfvande, ännu är alldeles oafgjord; att chefen för inrikes departementet tillförene gjort sig känd såsom vän al ett skyddstullsystem till motsats mot förbudssystemet, och således knappast, med bibebållande af en gnista af politisk karakter, kan stanna qvar i Konungens råd under ett motsatt system; när man betänker allt detta, så tyckes mycket ännu kunna återstå, innan de få hafva vunnit slutsegern öfver mängdens af folket intresse och rättvisa anspråk, att icke för vissa af sina vigtigaste förnödenheter blifva beroende af ett visst mindre antal industriidkares välbehag. Minerva å sin sida bestyrker på visst sätt endast hvad vi här ofvan sagt. Under en af dessa naivetetsparoxysmer, hvilka någon gång påkomma henne undantagsvis, har hon nemligen den oförsigtigheten att yttra, att förlidet år, vid ddenna tiden, skulle väl hvarken de, (tidningarna) aeller knappast någon annan hafva ansett ör smitt Att Utnånaen kunde hlifnnm edan