Aftonbladet – 7 april 1841, sida 2

— I Stuttgart har, för kort tid sedan, en händelse tilldragit sig, som förråder ett ungdomsförderf och en sinnesråhet, sådan man blott trott sig finna den under medeltiden. Flere fjortontill sextonåriga skolgossar hafva nemligen misshandlat en kamcat af den judiska trosbekännelsen på det skändligaste sätt, i det de fastbundo honom på stockar, lagda i form af ett kors, satte ett slags törnekrona på hans hufvud, stucko honom med stoppnålar, spottade honom i ansigtet och nödgade honom uttala dermed sammanhang ägande ord ur Bibeln. Det stackars barnet, som utomdess var Svagt, blef så illa behandladt, att det blef allvarsamt sjukt. De unga brottslingarne fasttogos genast och vänta nu ett välförtjent straff för denna förfinade elakhet. — Under de sista åren af sin lefnad kände Goethe sig ofta ganska besvärad af den mängd främlingar, som besökte honom, och började derföre ofta samtalet med dem pa ett besynnerligt sätt. En gång lät en Engelsman anmäla sig hos honom: Han fruktade aldramest Engelsmännen, emedan han kunde vara säker, att hvarje ord han talade med dem skulle blifva upptecknadt och tryckt i någon tidning. Han föresatte sig derföre, att tala så litet som möjligt och blott i likgiltiga ämnen. Engelsmannen inkom, och Goethe helsade på honom, utan att säga ett ord; Engelsmannen bugade sig och teg. Goethe pekade med handen på en stol, och fremlingen satte sig, 1tan att öppna munnen, säkerligen i förmodan, att Goethe skulle börja samtalet. Så förflöto fem minuser under den djupaste tystnad, och Goethe gaf, genom sitt uppstigande, tecken att han önskade slut på detta besynnerliga besök. Imedlertid ångrade han sig något, då han följde Engelsmannen uti förmaket; han visade henom en marmorbyst, som stod der, och sade: Walter Scott. — tAr döds, — svarade Engelsmannen, och dermed var besöket slut.