göra sin sedolära segrande, nog af, han tog det parti att aflägsna sig. Tom insåg nu att hans sista hopp försvunnit, och han lemnade således börsen åt sin vilde angripare; denna tömde dess innehåll i sin hand och lät penningarna med välbehag klinga för sina öron; derefter lutade han sig hastigt ned, liksom för att på marken söka en half guinc som han råkat släppa. Detta sökande var sannolikt icke onyttigt, ty han reste snart upp sig igen, lät silfret ännu en gång klinga och sade till Tom i det han återgaf honom pungen. Jag hoppas att ni inte skall bli missnöjd med mig; jag ger igen tre fjerdedelar af er egendom och behåller bara småmyntet för min räkning och nu till vägs!, De sista orden voro rigtade till de öfrige högländarena, som nu jemte honom skyndade bort med stora steg oeh snart försvunno i mörkret. Toms börs var ännu tillräckligt tung, men han märkte snart det bedrägeri man begått mot honom, ty när han skakade derpå, hörde han: endast ett doft ljud, och när han stack sina fingrar ditin, fann han, i stället för guldock silfvermyntet, endast några små kiselstenar som skallrade mot hvaranm. Detta första möte var ganska tjenligt att minska Toms begär efter äfventyr; men det var för sent att nu sakna master Crombys fredliga bod, ty den gamla Märthas förbittring hade stängt för honom vägen dit. Han miste således fortsätta sin kosa och efter en timmas vandring befann han sig vid ett stort us, hvars fasad upplystes af en lykta, som rängde ett stycke under takfoten. Vid dess sken kunde man se midt emellan tvänne fönster!