Aftonbladet – 6 april 1841, sida 1

hos er patron och kom ibland hit och prata med mig som förut; jag skall söka att inte mer säga någonting som kan såra er. Till dessa uppmuntrande föreställningar skulle Ketty troligen lagt ännu flera, om hon icke blifvit störd af en krigisk fanfar, som skakade kammarfönstret. Med trumpeternas dån förenade sig talrika hofslag af hästar och det buller af vapen, som alltid åtföljer en kavalleritrupps framryckande. Utan att vidare tänka på Tom, skyndade flickan, drifven af sin nyfikenhet, att öppna fönstret. En kavalleri-sqvadron nalkades med sin musik i spetsen och, föregången af en fottrupp, hvars soldater buro brinnande facklor, för att lysa de efterföljande, ech hvilkas sken, fallande på ryttarenas kaskar och harnesk, gaf de anryckande utseende af en rörlig eldmassa. Kettys hela själ blef, som man lätt kan föreställa sig, intagen af beundran öfver ett, heist i en småstad, så sällsynt skådespel och upphörde icke att ropa: Åck sådana präktiga uniformer! ack sådana vackra karlar! Under det att Ketty öfverlemnade sig åt det präktiga skådespelets betraktande, gjorde Tom, som stod bakom henne, några melankoliska reÅexioner. Men den stackars gossen erfor en ännu grymmare förödmjukelse, då han hörde henne ropa med stegrad enthusiasm: Det är han, jag kände igen honom i första ledet! God afton, min kusin! Den nyfikna flickan gick ej från fönstret, förr in truppen var så långt förbi, att hon ej mer kunde se den eller ens höra hvarken trumpeterna eller hofslagen; nu först vände hon sig åter till Tom,