tegat och visat förlägenhet. Då Östberg förnyade sin fråga, hade han, efter något eftersinnande syvarat nej, och uppgifvit att han af Märtha och hennes gamla faster hört beskrifvas huru Pehr Olofsson varit klädd. Detta erkände Pehr Nilsson, men icke att han vijsat någon förlägenhet. Bonden P:r Salomonsson: Åt honom hade Mi,chaöl Nilsson ea dag under skallgången yttrat, att han undrade på hvad räkning Per Nilsson och Wäst sins emellan hade, eftersom han fick allting till skänks af Wäst. Barnhusgossen August Hilleqren: En natt efter skallgången och efter det grannarne sökt få Wäst och Märtha att erkänna horsbrottet, och att de orsakat Per Olofssons bortkomst, hade Wäst varit så orolig och ängslig, att han ej kunnat sofva, utan hela natten gått och beklagat sig huru olycklig han var. Tvenne dagar före Per Nilssons afresa från orten, i slutet af Januari sisti. år, hade Per Nilssor vid middagstiden kommit till Per Olofssons gård. Märtha hade derpå åtföljt honom till fähuset. Då de der dröjt länge, hade Hillegren gått dit och sett jsamt hört dem der i tysthet samtala med hvarandra, deraf Hillegren likväl ej kunnat uppfatta annat än att Märtha i hög ton yttrat de orden: ja, det är ej så godt att vara Märhtav, dervid hon menat sig sjelf. Per Nilsson hade derpå svarat: ja, det är ej så godt jatt vara Per Nilsson,. Hillegren hade derpå aflägsnat sig. Afven Märtba och Per Nilsson kommo ut och gingo in i stugan, der Hillegren sett Per NilsIson gå fram och tillbaka på golfvet och stundom ställa sig i fönstret och storgråta, likväl utan att säga något. Derefter hade Per Nilsson gått sin väg. Hillegren erinrade sig, att Per Olofsson 1838 vid ett tillfälle varit i ordvexling med Märtha och Wiäst, och tillsagt dem att de hade ett olofligt umgänge med hvarandra, hvartill de likväl nekat. Vid det Per Olofsson gick ut, hade han yttrat, att han satte sin hals i vad på att ban innan kort skulle ifrån dem. Per Nilsson förklarade med anledning häraf, att hans sorg vid nyssberörde tillfälle härledt sig af hans samtal med Märtha om bans fattigdom. Han förnekade att samtalet angålt något annat. Märtha åter försäkrade, att om Per Nilssons fattigdom då ej varit fråga, utan hade hon velat af Per Nilsson bestämdt veta, om hennes man var mördad, dertill han svarat, att det ej henne angick och att hon var lika tokig som Wäst,. Per Nilsson vidgat honom derom, men gick slutligen, att Märiha frå lertill hade han svarat, att han ej kände det, och gifvit för henne tillkänna sin stora förtrytelse öfver en sådan fråga. Tor rparehu strun Ingrid Ersdotter: Hon hade en dag, efter skallg agens slut i November 1839, omtalat, att hon hört af andra, det de trodde, att Per Olofsson gått ner och på så sätt omkommit. Michaöl Nilsson hade vid detta tillfälle varit i vittnets hus, och vid vittnets berättelse slagit i bordet och I:ne gånger svurit på, att Per Olofsson fanns på landet och ej i Storöfsjönn. I Micheöl nekade icke dertill, men sade att det komImit sig deraf, att han visste, det någon båt icke funnits i sjön, ech ansåg tillika för en omöjlighet latt Per Olofsson gått i sjön och dränkt sig. Någon lannan förklaring kunde han ej gifva. Torparen Jon Nilsson: Måndagen den 4 November hade han besökt Per Nilsson, som då varit borta, men efter en stund i mörkningen hemkommit, något blek i ansigtet. Då Michaöl Nilsson vid Jultiden 4839 besökt vittnet, hade vittnet frågat Michaöl, om de vid skallgången ej kommit att söka honom i Flecksjön, emedan vittnet kände att Per Olofsson deromkring brukade hafva fogelgiller. Michaöl hade då förbannat sig på, att Per Olofsson ej låg i sjön, hvarmed samtalet slutats. Detta yttrande förklarade Michaöl så, att han var förvissad att Per Olofsson icke fanns i sjön, emedan den varit tillfrusen före Per Olofssons bortgång, hvilket Michaöl slutat deraf, att han 14 dagar derefter kommit att gå omkring sjön till sina fäbodar, utan att finna någon öppning derpå. Hustru Helena Nilsdotter hade hört Per Olofsson en tid, före sin bortgång, yttra, att han för sin hustrus oordentiighet och slösaktighet icke kunde länge lefva, likväl bad han derjemte till Gud, att få behålla sitt förstånd, då han med tålamod ville draga sitt kors. Såsom anledning till misstanka emot Per Nilssons broder Michaöl, att, efter gerningen, hafva fått kunskap derom och hjelpt brodren att gömma den döda kroppen, förekommer äfven, utom hans ofvanberörde yttranden, att bröderne varit borta Lördagen den 9 och Söndagen den 40 Nov., efter Per Olofssons bortgång, utan att de kunnat göra redo för, hvarest de då varit, bestämdare än att de vistats i granngårdarne, men icke kunnat uppgifva något ställe eller namngifva någon person de då träffat; äfvensom att Michaöl Nilsson åt barnhusgossen Hillegren, under fortgången af ransakningen, yttrat fruktan att blifva gripen och i häkte inmanad, och derföre tänkte gå i författning om bortarrenderande af sin torplägenhet. Genom Utslag den 44 sistl. Augusti, Iemnades saken af HäradsRätten, i hvad den rörde Mirtha Cajsa, Jonas Wäst och Per Nilsson, åt framtiden, då den kunde uppenbar varda. Michaöl Nilsson frikändes. För horsbrottet dömdes Märtha och Wäst till böter och enskild skrift. HofRätten deremot förklarade, genom Utslag den 18 sistl. November, att Wäist, Märtha Cajsa, Per Nilsson och Michaöl Nilsson icke kunde fällas åt saken, eller för delaktighet deruti, emedan Per Olofs: sons döda kropp icke kommit till rätta, och således! icke med laglig visshet vore utrönt, om Per Olofsson verkligen omkommit och i sådan händelse på. hvad sätt. Märtha Cajsa och Wäst dömdes att för! horsbrottet böta, Märtha 80 Daler silfvermynt, med 26 Rdr 32 sk., och Wäst 40 Daler siifvermynt, med 43 Rdr 46 sk., eller, i brist af tillgång, undergå, Märtha 20 och Wäst 42 dagars fängelse vid vatten och bröd, enskild skrift, m. m. UKN — Kongl. Maj:t har den 4 sistlidne Mars fastställt Svea Hofrätts utslag angiende Lappmannen Jan Nilsson Nirpi, dömd för mord å Lappen Michael EC astaf Hanrikezsan fIse Aftanhladet Nr 44) att hals