Aftonbladet – 3 april 1841, sida 2

de ju dittills icke bevisat oss några välgerningar? Hvad var det då? Jo, det var hoppet på det tillkommande, hoppet på hvad han skulle uträtta. Man belönade honom i förväg med kärleken, betalte arbetet förskottsvis och tviflade alldeles icke på, att det skulle blifra verkstäldt. Hvad var det då, han skulle verkställa? Jo, han skulle på reformernas, 1809 öppnade, bana föryngra det gamla Sverige, ham skulle genom segrande vapen förskaffa en hämnd på dess fiender och upplyfta det till sin fordna rang ibland folken. IT. Orsaken hvarföre Svenska folkets enthusiasm för Carl Johan icke blef varaktig. Att samma och lika enhällig enthusiasm, som emottog Carl Johan, icke nu mera eger rum, lär ingen bestrida — icke ens de som ännu både sjelfva bibehålla den, och tro att oppositionen icke finner något gensvar hos massan af folket — Hvad kan vara orsaken? Vi hafva redan beskrifvit hvilka förhoppningar, som vid honom fästades. Hvar och en kan finna att icke en Gud ens kunde tillfredsställa dem alla. helst som de till en del voro stridiga mot hvarandra. Och att i längden underhålla en sådan -enthusiasm, som den honom mötte, det är någonting som icke står i menniskoförmåga: den kan omöjligen bli varaktig. Härtill kommer likväl, att ehuru ofta menskliga beräkningar blifvit och blifva bedragna, sällan dock någon blifyit det till den grad som de, hvilka motiverade valet dem 21 Augusti 4849. Icke åsyftade man der Napoleons störtande, ty då hade man väl fast hellre valt en Rysk prins, eller Hertigen af Wellingtor — en icke mindre frejdad krigare än marskalken Bernadotte, eller — efter man dock ville hafva em Fransman — Moreau, en härförare åtminstone då för tiden af vida större namn än båda två. Icke åsyftade man heller Norges förening, ty då hade man väl valt Konungen af Danmark, eller hans thronföljare, hvilket medfört icke allenast Norges utan ock Danmarks förening. Men hvad man hade i sigte, det är ofvan antydt. Ungmodet, viljorna, gossarna, eller hvad ni behagar kalla männerna af den nya tiden och de nya iderna och grundsatserna, hoppades i honom finna en anförare, hoppades under hans auspicier kunna göra dem gällande; i dess ställe vörda nu Gubbarne f honom en beskyddare. De nya grundsatserna synas hlifvit qvarlemnade i det gamla fäderneslandet och de gamia adopterade i det nya. Måhända trodde han dem vara de der rådande och ansåg sig på detta sättet ikläda sig egenskapen ar Svensk. Man valde en härförare, ty man tänkte på krig; istället åberopas en 25-årig fred såsom den valdes största förtjenst. Från Niemens stränder, från det pånyttfödda Polens landamären inträngde de segrande Franska härarna i Ryssland,, den stund var slagen som man så ifrigt längtat efter — men i stället för att i förening med Frankrikes heherrskare kräfva en blodig räkning af Ryssland, förenades de Svenska vapnen med Rysslands, för att störta Frankrikes beherrskare, Vi fälla alls intet omdöme öfver det ena eller det andra, vi fästa blott uppmärksamheten på hvad som passerat, för att visa att de beräkningar som lågo till grund för det val, som upphöjde Carl Johan på den Svenska thronen, blefvo fullkomliga missräkningar. Nu är menniskonaturen sådan, att den icke med godt mod fördrager felslagna beräkningar, och hvem kan då undra att en reaktion i sinnesstämningen här inträffat. Denna reaktion afleddes väl till en början genom segerjubel — denna nationernas rusdryck, för hvilken de, såsom drinkaren, i sin fåfänga och dårskap så ofta uppoffra sin egendom, sitt lugn och sin lycka. Men det kunde aldrig slå felt att man i sinom tid skulle börja att besinna sig, ty om man ock, medan berserkerraseriet påstår, slår ihjel hvem man får tag i och tycker sig göra det bra, så ser man väl efter, sedan man kommit till sans, hvem det var man slog ihjel, om det var vän eller fiende. Summan är den, att här en casus inträffat lik den som beskrifves i Alonzovisan. Man torde ur den erinra sig följande strofer: Då hos Imogine först med häpnad blef spord En främmande sitta obuden. Orörlig han satt utan lif utan ord, Hans ögon ej vändes kring gäster oeb bord, Han hade dem spända på Bruden. Hans hjelmhatt var sluten, gigantisk hans längd, Hans rustning var svartgrå, som Jorden. All fröjd vid hans syn är ur högtiden trängd, Och blå brinner lågan från lampornas mängd, Och Hundarna fly under borden. En vålnad är inkommen i bröllopssalen och har stört dess jubel, och vålnaden ar — Napoleons. Mörkt blickar den mot Carl Johan och bär i sin panna med röda bokstäfver tecknadt icke, såsom Uppenbarelsebokens vidunder, talet 666, utan 14812. Sker sådant af Herranom och således med rätta. eller är det blott mörka andars spel? Det är något som vi dels icke kunna dels icke vilja afgöra.