Aftonbladet – 3 april 1841, sida 2

adiset, em hon förlorat sin Adam. Men så bitteri inga enkors sorg är, så plär den dock icke gerna 1 ara långvarig, :y liksom verlden, thy värr! är afl vinnor full, så är den ock af männer: amiste du 1 n, stå dig tusende åter,. Sällan har dock någon !l nkas sorg så hastigt gått öfver, som Sveas denna ( ången; i tre dagar gret hon, men sen blef hon j: öjd. k Och så stod vårt bröllop med jublande fröjd.ns nnan fulla tre månader lupit till ända, var en nyl!q bronföljare vald, och Carl August — förgäten. I Det Oldenburgska buset var visst icke ännu barnöst. och Tyskland, som aldrig haft brist på prinsar j eh prinsessor, att fylla uppkomna ledigheter på Curopas throner, var icke heller nu utan, men — nan valde eett Frankrikes skötebarn, en man, som ade att tacka sitt franska blod för en krona,. De iterade orden äro en stor auktoritets; de äro Na-: oleons, och innehålla i sjelfva verket nyckeln till; len gåta, som vi här hålla uppå att lösa. Franska revolutionen utöfrade äfven på Sverge sin ! lektriska verkan kanske just der mest; ty vi torde cke alldelds så utan skäl hafva hetat les Francais lu Nord. Nå väl! det gnistrade en tid bortåt i Upala, så att gamle Nordmark, så van han var med lektriciteten, icke stod sig mer än jemt med de nya enomenerna. Fenomener af samma naturkraft viade sig på Riksdagen år 4800. Tiden hade imedertid framskridit; dess timvisare stod på 10 af 49:e eklets dag. De, som på 90:talet varit ynglingar i Jpsala, voro redan blefne män, men ännu icke (Gubbar,. Anmärkom i förbigående, att Carl Aususts val var icke deras verk. Det utgick från aVestra Armeens, relationer, icke ovigtiga, den tid man rarmades att, ehuru 4000 man sta k, måste negoiera med en handfull okäftiga Bönder. Man jublade dock äfven öfver detta val — när mottogs väl en brudgum utan jubel? — och man sörjde, derföre att den valde hade tyckts ämna bli en Borgarkung. Just derföre parentierade man med menniskoblodi åt hans skugga; en begrafningsheder, ej sedan den grå, hedna åldern någon bevisad. Men det nya valet utgick från de nya idterna. Visserligen kunde Marskalken Bernadottes egenskaper och den omständigheten, att några Ledamöter af Riddarhuset hade) någon bekantskap med honom sedan sista kriget, göra något: men aldrig skulle han blifvit vald, om: han med allt detta varit en engelsk Lord, eller en spansk Grand, att icke nämna rysk Knes. Som tysk prins bade han möjligen på sådan grund kunnat ega goda apparenser, emedan -man var van att välja Konungar från denna skolan. Men han var, som sagdt är, ett Frenkrikes stöt bars, han var en man, uppvuxen ur franska vr: valutionen, denna revolution, som ännu sjöd i hufvudet på en Otto Mörner, och hvars vackra lösen: friket och Jem likhet, så väl återklingade i en Eric Abraham Almqvists öppna cch lifliga själ. Napoleons stora namn, i Sverge mera dyrkadt än hatadt, mera ett mål för hopp, än för fruktan, lånte ock en ofrivillig glans åt den Fransmannen, som var i fråga. Man visste, att Bernadotte var genom slägtskapsband lierad med denna mäktige Ryssknäcki, huru med hjertats band stod till, visste man icke, men ingen föreställde sig annat, än att Fransmannen i nord och Fransmannen i söder skulle vara och förblifva trogna bundsförvandter. Man kände, att aSverge behöfde en Härförare, och denna känsla, naturligen hemmastadd på Sverges Riddarhus, nu dertill blandad med förhanden varande ungmod, hänförde Riddarhuset. Men mot hvem valde man Härföraren ? Nå väl! man valde. I Presteståndet valdes de fordna pojkarne, under en enda Gubbeso motsägelse. Sveriges Borgare darrade väl, tänkande på sin handel, men valde dock hänförde af entusiasm. Bonden valde, efter som det blef bonom sagdt, sjelf dock tilläfventyrs ikågkommande Carl XII:s namn. Nu hade man valt. Adeismennen, med epauletter på I axlarne och värja vid sidan, visste sig hafva valt en Härförare, en krigare och sade: si kött af mitt kött och ben af minom benom! Ofrälsemannen visste sig hafva valt en, hvars fader ej var Kung, ej Jarl en gång, och sade: si kött af mitt kött och ben af minom benom! Andteligen, tänkte den ena, har jag fått mig en Kung, som kan låta mig pröfva på, hur Svenska stålet biter och försöka att bryta stål som ruttet träd, och styfva kaxar söfva. Andteligen, tänkte den andra, har jag fått mig en Kung, i hvars hufvud inga anor spöka, och som väl skall veta att taga rätt på Herremännen. Ändteligen, tänkte alla, hafva vi funnit den, som skall skaffa oss hämnd på våra fiender. Hatet och hämnden äro varaktigare här i verlden än kärleken, och vill man veta, hvilka känslor, som vid denna tiden lågade i Svenskarnes hjertan, så kan man finna dem uttryckta i ett Wetterstedts diktamen 1809, deri ban säger, att när från Niemens stränder, från det pånyttfödda Polens landamären de segrande, Franska, härarna inträngde i Ryssland, då vore för Sverige tid att, med den bittra känslan af kränkt national-stolthet, med batet och hämnden i hjertat, resa sig och af Ryssland utkräfsa en blodig räkning. Så ungefär Wetterstedt. Att den känsla, som hos honom på sådant sätt gaf sig luft, delades af hela Nationen och gick ända ner till stortån, som det keter, derpå kan följande anekdot tjena till bevis. — Kriget 1808 gick väl i det hela olyckligt, men hade dock ibland sina ljusare intervaller, då Svenska vapnen ärofullt utmärkte sig och icke voro alldeles utan framgång. Naturligtvis utbreddes ryktet härom med blistens snabbhet kring hela landet och väckte i alla hjertan glädje och hopp. Nu hände sig en gång under en sådan kopjunktur, att en stackars käring i en aflägsen landsort blef dödssjuk, och fann sig föranlåten att skicka efter presten. När presten kom, frågade han: Nå, är ni nöjd att dö nu mor? Ja, hvars ska du då! svarade käringen, men tillade efter en kort paus: men nog hade jag haft lust att se, huru det skulle gå med den här Djefvuls Ryssen först. Carl Johan var nu vald till Sveriges Kronprins, och detta val utbredde kring hela landet ett jubel och en entusiasm, hvars like ännu aldrig något sådant val åstadkommit. Det var ett bevis, att det rönte hela Nationens sympatbier, att valmännen denna gången riktigt hade uttryckt sina kommittenters tänkesätt. Den nye Frälsaren, mottogs med en ilI luminafian maAf hueslkarn ffa oo oc ros aAa fervarkan