Aftonbladet – 3 april 1841, sida 2

— En stor rörelse har i dag på morgonen ägt 4 um bland hufvudstadenrs folkmängd, för att se en : xekution å f. d. gardisten Wik, sprutslagaren Kling1 jerts mördare. Folket blef likväl narradt April, tyle lilinqventen är i dag så sjuk, att han ännu ej kan lifvas. j os aesinnntsnnkt 1 Det var en gå:g en man, som hörde talas om 1 något obehagligt, och dervid utropade: Gud ske! of att vi få lätet skandal. De som äro lifvade !l if samma känslor som denne hedersman, hafva 1 dessa dagar varit i tillfälle att få dem tillfredsij: ställda genom det som nu på åtskilliga håll tilli lrager sig i den bekanta tvisten om det slutliga : resultatet af Riksståndens olika beslut i frågan i om tullsystemet. Vi säga ingenting derom, att : ett intressse finnes, som söker göra allt ör att till sin förmån få bibebålla absoluta förbud emot införseliriket afen del utländska varor, som tillverkas al vissa fabrikanter, ty det är naturligt, att detta intresse, i samma mån det är mäktigt och har relationer, äfven skall söka begagna dem till sin fördel. Det är till och med ingenting att anmärka deremot, om eu och annan äfven utom detta intresse anser förbud ännu rödvändiga; ty hvar och en är härutinnan herre öfver sin mening och bör fritt få yttra den, ehuru det visserligen synes vara en oförklarlig konseqvens, att hysa denna grundsats i afseende på en del artiklar, medan man medger nödvändigheten att få införa andra. Men det är sjelfva sättet på hvilket man går till väga, som i vår tanka för-: tjenar alt framhållas. Hvarom är egentligen nu, frågan? Icke derom, att alldeles borttaga ordet förbud uti tulltaxan; härom är ingen votering föreslagen, utan endast att i de fall, der ett, två eiler tre Stånd fastställt en viss tullafgift på någon artikel, vare sig att den förut varit tillåten eller förbjuden, tillämpa den grundlagsparagraf, som stadgar, att votering i förstärkt StatsUtskott bör ega rum i alla beskattningsfrågor, der Stånden stannat i olika beslut; med ett ord, att säga, hvad tullafgiften bör blifva för den händelsen, att Regeringen skulle fiuna förbudet å den ena eller andra artikeln böra upphäfvas. Skulle man kunna tro, att äfven detta är en sak, för hvilken det absoluta förbuds-intresset mycket fruktar. Alla möjliga krafter sättas derföre i rörelse alt förekomma den, och derföre påstår man, att der två Stånd ansett förbud böira fortfara, men två andra fastställt en viss itullafgift, skall de Ståndens mening, som yrkat förbud, alldeles förqväfva de andra Ståndens mening om den alternativa bestämmelsen, så att den sednare ej får ens komma fram till Konungen. Huru förvrängdt och despotiskt detta är, inses lätt, då ingen i alla fall satt i ifråga någon minskning i Konungens makt, i afseende på sjelfva hufvudfrågan om förbud skall äga rum eller icke: oaktadt vi icke känna nåigon punkt i grundlagen, som inrycker en sådan rättighet ibland Kongl. prerogativerna. Också lärer ingen behöfva frukta, att ej Regeringen sjelf, när saken kommer till henne, lärer göra gällande för sin räkning alla de prerogativer, som kunna hemtas ur lag och författningar. Men att Ständerna i en fråga, som så obestridfligen influerar på beskattringens och statsinkomisternas belopp, icke skulle äga rält att uttrycka jen bestämd opinion, utan stängas derifrån genom den alltmer öfverhandtagande plägseden att göra Talemännen till tuktomästare och herrar öfver hvad Stånden få besluta om eller icke, är ej mindre förundransvärdt, än att vår vän Freja i en sådan punkt, utom reservation, släpper in i sina spalter förbuds-intressets betalda ombud, att söka advocera och sofisticera bort Ständernas egna rättigheter genom yrkande på en sådan vägran. Man har likväl att emot en sådan princip åberopa ej blott erfarenheten, huru det alltid jtullgått icke blott med en mängd detaljer af fråigan om bränvinsbränningen, om hvilka, eburu de på samma skäl, som den nu omförmälda, kunde anses af ekonomisk natur, Ständerna likväl röstat i förstärkt Utskott, emedan resultatet Ideraf skulle inverka på beskattningsbeloppet, utan också det sätt, på hvilket 4809 och 4340 Jårens Ständer, hvilkas tanka i en sådan sak mååste anses af väsendtlig vigt, deröfver yttrat sig. I 4840 års riksdagsbeslut :n 97 Jäser man nämligen följande: Till bidrag i den påräknade ersättningen för en viss del af.staters, genom landttullarna förut dkuppburna inkomst, hafve vi ansett lämpligt att ebevilja sjötull å vissa artiklar, som förut varit alill införsel förbjudna, och hvarom hos Kongl. Maj:t vår underdåniga anmälan blifvit gjord. fl I Här ser man tydligt, att vid den Riksdagen, Ådå reaktionen ännu icke hade hunnit inställa sig, betraktades denna fråga, om förbuds uppfhäfvande på den ena eller andra artikeln, icke såsom en underdånig anhållan eller önskan, fnvarpå Konungen kunde göra hvad afseende han Hbebagade, utan såsom ett beslut, hvilket stod i pe nn Jin Silk, with engravings and music, 8: 24 b:co, Hari!houl enaranminae amd anvese BR RÅ. hiE0.