Aftonbladet – 3 april 1841, sida 1

chanan, som är ledamot af kommiten för utrikes ärenderne, anmälle att kommiten anmodat honom begära befrielse för kommiten, att yttrasig öfver en motion som blifvit dit remitterad, nemligen att presidenten skulle anmodas förelägga Senaten den brefvexling, som kunde hafva förefallit emellan Engelska regeringen och den Amerikanska, med afseende på gränsefrågan, och hvilken brefvexling ånnu ej blifvit meddelad. Hr Buchanan framställde derefter de skäl, som föranledde kommiten att anse det olämpligt för närvarande att offentliggöra den ifrågavarande brefvexlingen. De båda regeringarne. sade han, lhade redan kommit öfverens om de hufvudsakligaste punkterna i en konvention, grundad på ömsesidigt erkända principer, och lika fördelaktig och hedrande för båda. Om, såsom han trodde, det var båda parternas upprigtiga önskan, att komma till en fredlig uppgörelse af frågan, så måste underhandlingen snart nå ett lyckligt slut. Hans ställning i Senaten hade gifvit honom fri tillgång till hela korrespondensen emellan de båda regeringarna. Han hade med omsorg granskat den, och ville nu öppet yttra hvad intryck den gjort på hans sinne. Fastän han icke ville säga, att det ju kunde vara omina för krig i Engelska regeringens förfarande vid norra gränsen, så kunde han dock, och det med mycken tillförsigt, försäkra, att i negociationerna rörande nordöstra gränsen bade ingenting förefallit, som ej lät förena sig med den uppritti,a och Hfliga önskan, som Engelska regeringen alltid yttrat: alt bibehålla den fred, som nu så lyckligt egde rum emellan de båda länderna, och att bringa frågan till ett tillfredsställande och afgörande slut. Hr Clay fick ordet efter Hr Buchanan, och sedan han uppräknat tvistpunkterna emellan de båda länderna, yttrade han, att han vore fullt öfvertygad, att sakernas ställning ingalunda vore sådan, att en serskild underhandlares afsändande till England behöfdes. Amerikanske ministern i London vore i stånd att, utan svårighet och utan dröjsmål, vidtaga alla de åtgärder, som till en början voro mnödvändiga. (Hr Buchanan sade härvid halfhögt: pJag är ledsen att höra det; jag förmodade, att jag skulle blifva eder legationssekreterare.s Hr Clay bugade sig, och fortfor.) Jag har ännu icke — sade han — börjat tänka på möjligheten af ett snart krig med Storbrittannien; tiden dertill är ännu icke kommen. — Men ehuru aflägsen den ock må vara, så vill jag dock för min del icke spara något bemödande, att sätta landet i ett sådant försvarstillstånd, att det är beredt att gå möjliga händelser till mötes. Talaren yttrade slutligen den öfvertygelsen, att båda regeringarne önskade freden; aut den var väsendtlig för bådas intressen, och att om ett krig utbruste, så skedde det icke med regeringarnes vilja, utan af orsaker, öfver hvilka de icke hade någon kontroll. — Senaten biföll nu den begäran Hr Buchanan framställt å kommitteens vägnar. I New-York var den tron allmän, att MLeod slutligen skulle blifva utlemnad till de Engelska autoriteterna. Fråga var imedlertid om hans förflyttande från Lockport vid Canada-gränsen till Albany, emedan jäsningen bland gränsfolket var så stark, att man fruktade de med våld skulle blanda sig i rättegången och hindra r.ttvisans gång, i fall processen företogs i Lockport.