Aftonbladet – 2 april 1841, sida 2

offer, jag vill lära eder, huru en man dör: lugn och otörfärad. Det vore skada att utgjuta ditt fagra blodp, svarade hånfullt den, som tycktes vara hepens anförare. För en hund, som är sin herre till last, gifves andra medel att rödja undan. Ett Fader vår kan du imedlertid läsa under vägen, om du annars i den trånga resdrägten finner luft att bedja. Medan han talade hade tvänne af karlarne smugit sig bakom fången och kastat en säck öfver hans hufvud. Hans motstånd emot detta nesliga dödssätt var fruktlöst, de fällde honom till golfvet och tillknöto säcken hårdt om hans hals och fötter. Derefter upplyfte de honom, den starkaste ibland dem tog honom på ryggen, och så begåfvo de sig ned till Norrström. Här afvältade bäraren sin börda i vattnet. Det plaskande ljud, som dervid uppkom, var ett kori afbrott i böljornas entoniga sorl. De slogo sig åter tillsammans öfver den olycklige och dolde honom i djupet. . Nu må han dricka sig otörsug af vatlten!, grinade anföraren och skramlade med en penningpung i handen. Men vi, g0 vänner, skynda oss att i braunsechweiger mumma dricka konungens skål.n Samma afton var Erik hos sin unga älskarinna. Hon satt på en pall vid hans fötter och stödde sig på den runda armen emot hans knä medan Erik till sin luta sjöng en af de sångej han diktat till hennes ära. Han slutade sista omqvädet, och lutans toner, hvilka nyss så rask hade strömmat, dogo nu bort i stilla ljufhet