Ja.n cOch du har ej nigon ed af hennes egna läppar ? Nej.n Erik satte åter dolken i bältet. cDu är således en ung vanvetting, och jag förlåter dig, utbrast han. a morgon beger du dig till hären vid gränsen. I mitt kansli erbåller du fullmakt på en högre befordran; din konnng skall vidare ihågkomma dig. Erik fattade nu den bäfvande Karin vid handen och talade vänligt till henne, såsom om intet hade händt, i det han återförde henne till sällskapet. Max, tillintetgjord, bliekade en stund efter dem. vacklade sedan ned till båten; och med förtviflans storm i sin själ for han hem öfver Mälarens lugna spegel. Först då solen var nedgången begaf sig sällskapet på hemfärden. Ifrån aflägsna båtar följde dem glada sånger, dem Erik sjelf hade diktat, melodier dem han sjelf hade sammansatt. Han slösade på Karin en riddares artigheter, en tillbedjares uppmärksamhet, och hviskade i hennes öra: cKär håller jag herdinnan min. Detta var stunder, då konung Erik var lycklig, då han icke mer tänkte på frieri till mäktiga drottningar: ty hos Karin glömde han det asterax för det sköna. Qväjlen sänkte sig i stilla skönhet öfver det mörkblåa djupet, deri klara stjernor speglade sitt darrande ljus. Så speglade äfven konungens känsla en trogen motbild i Karins hjerta; ty innan hon sjelf visste det, hade Blommornas dotter tagit det lätta steget ifrån dyrkan till kärlek.