OO KONUNG ERIK OCH LILLA KARIN. (HistoRISK ESKISS AF N. PNG.) IV. (Slut fr. gårdagsbl.) Några veckor efter konungens och : Karins möte i korridoren, låg vid stranden af Gråmunkeholm en slup, deri åtta roddare i hvita kläder och blåa skärp hvilade vid sina åror. Några af konungens småsvenner voro sysselsatte att på aktersätet utbreda yPPiga dynor af purpursammet och för fötterna en matta, som på mörkblå botten prunkade med gyllne kronor. Ej lingt derifrån stod Max och stödde sig vid en påle, deri kedjan öfver fjerden fordom varit fästad. Försänkt i mörka tankar hade han ögonen på den kungliga slupen. Nej, det är icke möjligtv, tänkte han, eatt hon kunnat falla så djupt, denna ädla tärna, hvars rykte ännu aldrig en fläck har oskärat! Det är en nedlrig lögn af sysslolösa hoftjenare, men vänta, mina junkrar, jag skall tysta edra giftiga tungor. Det är sant, hon har sina egna rum i slottet, sin egen lila hofstat, som vore hon en förstinna; men hon är ju lärarinna för Eriks barn, och deraf kommer konungens nåd och uppmärksamhet för henne. Hofvets damer visa sig dessutom i hennes sällskap; det skulle de ej, om hon vore Eriks frilla. Dock, svårt är att tro på en qvinnas dygd; mången har fallit för sämre förledare än konung Erik. Men, till hela qvinnokönets ära, vill jag boppas på en endas renhet, och min trogna kärlek skall, medan ännu är tid, rycka henne ur förförelsens hvirfvel.n Ur dessa tankar väcktes han plötsligen af några glada röster, och blickade upp. Ett sällskap