steg ned för den sluttande stranden. Det var Erik, som vid ena handen ledde Elisabeth, vid den andra Karin. Cecilia, beledsagad af några herrar och fruntimmer, följde efter dem. Konungen var upprymd och skämtade med denna älskvärdhet, som så intagande utmärkte honom under hans ljusa ögonblick. Okonstlad och blygsam som den förra blomsterflickan, gick Karin vid hans hand. Sjelf obländad af hofvets glans bländade hon med sin skönhet, och Eriks öga hvilade ofta kärleksdrucket vid det leende hans skämt hade framkallat på hennes rosiga läppar. Mörk i hågen stod Max och aktgaf på henne. Han såg huru hon stundom lyfte sin milda svärmande blick till den vackre konungen, huru hon ledd af honom steg i slupen, satte sig vid hans sida på de svällande kuddarne och huru han lekte med hennes guldgula lockar. Länge stirrade Max efter den aflägsnande båten och lyssnade till den glädtighet som rådde der, underhållen af Cecilias spelande qvickhet och Eriks glada sinne. Slutligen kastade sig Max i en julle och följde på afstånd. besluten att närmare utforska Karins förhållande till konungen. Det var en festlig färd som Erik tillställt, en vek idyllisk högtid. Ifrån Mälarestrandens berg hördes spel och sånger. I leende vikar, emellan säf och buskar, dansade nymfer och fauner. med bekransade hufvuden, och sjöngo en sång till kärlekens lof. Öfver ett sund mellan täcka holmar var ett blomsterhvalf upprest, deri yppiga kransar voro blandade med drufvor och andra sydländska frukter. Sällskapet stannade här och bekransade sig. Erik tog sjelf ifrån