heksdagsmannen Matts Perssons Iran Stockholms Län reservation till Bonde-Ståndets Protokoll i frågan om tulltaxan. Mot Hedervärda Ståndets beslut, att erdet förbud bör bibehållas i Tullförfattningarne, måste jag re-l: servera mig Jag anser detta beslut vara så emot all sund politik stridande, så genom ytiiga van-lr ställningar frambragdt, ändtligen så oförenligt medl. 3onde-Ståndets gifna intresse och syftning, och med dess frisinnade beslut angående näringsfriheten i allmänhet (hvarmed handelsfriheten på det närmaste sammanhänger), att jag måste inför kommittenter och efterverld freda mitt namn från deltagandet däri. Detta omdöme låter bittert; men det är sant och välförtjent. Hvarje dylikt beslut är ingen ting annat än en ny oktroy på Lurendreriets privilegier, det vill säga, på en bland de djupaste demoralisationskällor, dem en tillkonstlad lagstiftning kan öppna. i Det Hedervärda Ståndet torde förlåta, om jag nasot omständligare utvecklar skälen för min öt-; vertygelse, som icke är ett ur luften taget hugskott, utan resultat af en längre iakttagelse. Grundtanken för förbudssystemet skall vara, att) i t Vv (ö t l a d t S 4 landets industri vinner på import af endast råämnen och export af endast färdiggjorda fabrikater. Låtom oss imedlertid tänka ut denna tanke full-, ständig och besinna dess följder, ifall han någonsin, kunde verkställas. Det torde för dess försvarare blifva tämligen svårt att säga, hvar man skulle börja, men i synnerhet hvar man skulle sluta, om priucipen skall grundligen genomföras. Jag vill först välja ett imbemskt exempel, eller på export-. förbud. Att malm icke bör få exporteras, påstå grufvedriftens närmaste öfvermän, tackjernsblåsarne ; alt tackjern icke bör fa exporteras, säga tackjernsblåsarnes närmaste öfvermän, stångjernstillverkarne. Här stadnar det till dato; men den naturliga kedjan är ännu icke slut. Om t. ex. stälbränning en gäng blefve en mägtig näring inom landet, så olefve! den stängjernstillverkarens närmaste öfverman — på ena sidan, ty manufakturjerns-tillverkaren är det på den andra. — Stälbrännaren trodde sig väl dä vara vid målet och ändtligen böra få exportera? Visst icke! Då stege Knifsmeden fram och sade: nej, jernet är icke nog eförädladte, innan det gått äfven genom min band; jag först bör äga exportera. Sålunda synes det mig aldrig kunna bestämmas, hvar man skall börja eller sluta med förbuden, om man vill vara konseqvent Den enda regelen och! måttstocken synes mig hittills hafva varit, att man: släppt loss just der, hvarest en så kallad töräuling,, funnits, som varit mägtig nog att förtrycka alla! under sig och att icke förtryckas af någon öfverl. sig. Hvar gränsen deremot finnes naturlig och ra-! tionell, det kan ingen afgöra. Man svarar mig: men här finnas gamla, kostbara inrättningar för vissa grader af förädlingen; och eganderätten bör man skydda; man bör icke förstöra. Och mycket rörande målningar af denna supponerade förstörelse utgöra det enda egentliga, som blifvit framställdt till försvar för vissa för-; ädlingarsc monopolium. Jag svarar med godt sam-. vete: vi vilja icke förstöra; och bästa beviset härpå är, att vi äro färdiga att skänka de gamla monopolistiska förädlingarna ofantliga fördelar, ehuru Gud skall veta, att vi visst icke hafva någonnaturlig förbindelse dertill; ty att de länge förtryckt oss, torde väl icke enkom ge dem mnägon naturlig rätt att än längre förtrycka oss: tvärtom, skulle mängen tycka. — Men det får passera: vi äro, 1 vär beskedlighet, färdige att ge dem en hederlig pension, för det att de baft den godheten att i ett par århundraden tillgodonjuta ett monopolium. Denna pension består deruti, att vi vilja låta dem exportera sina tillverkningar nästan utan tullafgift, men deremot ålägga den lägre förädlingsgraden attl skänka dem hälften eller tredjedelen (eller så om-l kring) af sin tillverkning, för att få till utländingen sälja den andra hälften eller de andra två tredjedelarna. Skänka, säger jag, ty om utländingen vill — för att fortsätta exemplet af jernhaudteringen — betala ett skeppund tackjern t. ex. med 12 R:dr och den svenske stångjernstillverkaren blott betalar 8 R:dr, så är skillnaden, eller 4 R:dr, ovilkorligen skänk åt vår stängjernstillverkare. Han får nemligen för samma summa hälften mera tackjernsbelopp, än han skulle få, om äfven andra än han ägde köpa af hans säljare. Skulle nu så illa åtbära, att, vid en nozgrann räkning, stångjernstillverkaren befunnes i det hela icke vinna mera på hvarje tackjernsskeppund, han törädlar, än just jemnt dessa 4 Ridr, så äro ju allt hans arbete, hans kapital och alla de kol, han brändea, en ren förlust, drabbande nationen i det hela och tackjernstillverkaren i synnerhet. Vinner han mindre, så är på förädlingen mer förloradt, än arbetet, kapitalet och kolen; men om nan vinner mer än 4 R:dr, så uppstår väl en sorts nationalvinst, som dock möjligen kunde hafva blifvit mängdubbelt större, om arbetet, kapitalet och kolen blifvit använda till ytterligare tackjernstiilverkning. Summorna har jag blott förslagsvis antagit. De kunna vara större, de kunna vara mindre; men grunden för beräkningen står ändock fast. Om våra stångjernstillverkare vinna detta mera, hvarom jag talat, så är det visserligen blott tackjernstillverkaren, som förlorar; vinna de deremot det omtalta mindre, så är ju deras handtering en national-förlust. Och för att utröna, hvilketdera det ir, finnes ingen annan utväg än att försöka, hvad utländiogen verkligen skulle vilja betala. Händer det då, att han (under antagande af ofvannämnde siffror), icke kan betala 12 R:dr, så nafva ju våra förädlaren ingenting att befara. Kan han deremot betala 12 R:dr och något derutöfver (ty fragt etc. kostar ock något), och gäller NB. vårt stängjern på utrikes ort blott 4 Rdr (eller något derutöfver) mera än det af utländingen ur vårt tackjern tillverkade stångjern, så hafva ju våra förädlare arbetat utan all vinst för det allmänna, och äfven utan all avnan vinst för sig sjelfve, än den de fätt till Iskänks af tackjernstillverkarne. Jag vill ingenting säga om det fall, att vårt stångjern verkligen icke betalas på främmande ort högre än det, som utländingen kunde tillverka af vårt tackjern äfven med den föreslagna orimliga tullen på det sednare, Detta skulle visa en så oblyg orimlighet, att jag Iskyr att ens tala derom. Då förhållandet är såli ir med an ann ta i all fach 25 å 33 pPro4 l 4 j j Å