Aftonbladet – 1 april 1841, sida 3

fast öfvertygade, att några sådana måste finnas att de, för det helas väl ej kunna afskaffas, och att det skulle vara vådligt att lemna friheten ett vidsträckt utrymme. Forskar man noga, så skal man förvånas öfver, huru högst inskränkt i vårt liberala tidehvarf de sannt liberales antalär, huru få gjort sig fullt förtroliga med en sannt liberal ide, huru mången skulle förskräckas, om han besinnade, hvilken allmännelighet denna ide förutsätter och hvilken rymd inom samhället den kräfver. Huru många gifvas väl t. ex., som icke med misshag höra en annan tanka, en annan smak, en annan meningsfraktion yttras, än deras egen, som icke, om de förmådde det, gerna skulle undertrycka hvarje sådant yttrande, som, oaktadt all den respekt de försäkrat sig hysa för andras öfvertygelse, likväl icke vilja medgifva att någon sådan kan vara riktig, som de icke dela? Må man då en gång granska liberalismens väsende och öfvertänka hvad det innebär. Hon är icke en drägt, som man i ett ögonblick påkläder, icke en lösen, som man blott behöfver lära sig för att derigenom obehindradt slippa igenom fördomarnes, mörkrets och despotismens förpostkedjor; hon är ett system, som man måste känna och förstå, en hel troslära, hvars formler det ej är nog ett kunna utantill, utan af hvars anda man måste vara genomträngd. Hon är en hjertats och förståndets vetenskap, som de hand i hand måste lära och hand i hand utbilda. Dess bud är visserligen det aldra enklaste, men just derföre det aldra svåraste, det är kristendomens så ofta upprepade och så föga efterföljda bud: hvad J viljen andra skola göra eder, det gören J ock dem. Man skrifver allud lagar, sätter gränser och medger förbud för andra derföre, att man icke är eller tror sig komma i belägenhet att kunna träffas af dem. Afven de bäst sinnade och minst egennyttiga personer veta icke af, att detta är skälet till deras afvikande från den sanna liberalismens grundsatser och skulle, om de anade det, med ovilja förkasta hvarje sådant afvikande. Men liberalismen fordrar just att man skall hafva mod att se sanningen 1 ansigtet, äfven med fara att i dess rena spegel se sin egen tankas bild i dess verkliga karrikerade eller vanskapliga gestalt. Förstånd och dygd — eller rättare: blott förstånd, ty det högsta förstånd är äfven den högsta dygd — dessa äro vilkoren för liberalismen i dess ädla och stora, således i dess enda egentliga bemärkelse. Vill ni hafva menaiskan god och fullkomlig, så gör henne fri, det är det första och det sista samhällsbudet, oeh vill ni att hennes frihet skall bli nyltig för heine, d. v. s. nyttig för alla, så lär henne, icke mycket, men hvad hon behöfver veta. Denna sats är gammal och trivial; ja, men just derföre har man aldrig rätt öfvertänkt allt hvad hon innebär. Att afhandla detta, skulle vara att skrifva en volym i samhällsläran; men om man till en början vill öfvertänka blott de få exempel vi anfört, har man måhända kommit ett godt stycke på vägen till liberalismens kännedom.