Aftonbladet – 1 april 1841, sida 1

rik. Han valde sig en bukett och fortfor att med välbehag betrakta henne. Nej, dessa bloramor har jag egnat kungen,, sade Karin naift, i det hon emot den andra utbytte en bukett af röda och hvita rosor. Således har du redan tönkt på mig, i ett barns oskuld och kärlek, om jag så får tyda lärgerna af dessa blommor. Hvad heter du, vackra barn ?) : Karin, Ers Maj:t.n Har du hört visan om liten Karin som tjente på unga kungens gård? fortfor Erik i glädtigt lynne. Skulle du frukta hennes öde, om jag blefve din herre? Flickan rodnade högre och nedslog ögonen. ;Den kungen hete icke Erik och skämtade ejp, sade hon liksom för sig sjelf. Men i sin inbillning tycktes hon bäfva för spiktunnan, hvarom visan sjunger. Eller huru skall man annars förklara den darrning, som vid konungens något grymma skämt genomfor hennes fina getalt? Icke heller jag vill skämtay, inföll Erik, lade in hand under hennes haka och uppilyfte åter let täcka ansigtet. Jag tycker om dig; det är å mycket ädelt och godt i dina rena drag. Icke år du sitta här på torget och vissna bort med olommorna i din korg. Du skall blifva hofärna hos min syster, fröken Elisabetb. Kun;en, ser du, vill betala dig buketten, tillade an leende och fattade den blyga blomste:flicvan vid handen. Så förde Erik Karin till slottet. Det var icke piktunnan, som väntade henne — det var kroan, men äfven den hade sina taggar.