Aftonbladet – 1 april 1841, sida 1

ton år, satt hon der och tycktes ej hafva sinn för annat än sina blommor, dem hon ordnade smakfulla buketter. Men på en gång lyste i hen nes öga en blick af eldfull glädje, blommorn: föllo ifrån handen och på hennes kinder upp: runno i stället de skönaste rosor. Eon kunde således äfven hafva sinne för något annat är blommor; låtom oss derföre se hvad detta måtte vara. En man, ännu ej trettio år gammal, gick öf ver torget. Han bar en spansk klädedrägt a violett sammet, deröfver halskragen med fina bra bantska spetsar utbredde sin hvithet; en lätt mantel var kastad öfver axlarna; glittrande juvelei prydde hans dolkfäste och en topas fasthöll plymerna i hans mörka barett. Men mera än den rik: drägten utmärkte honom hans höga vext, vackr: anletsdrag och ädla hållning. En hop drabanter följde efter honom och vittnade, att har var konung Erik sjelf, som sällan utan denna lifvakt visade sig ibland sitt trogna folk. Ibland dem han mötte helsade han skalkaktigt på det vackra könet — ty han var, såsom det heter om honom i en gammal uppsats, katiger med fruntimren, — besvarade vårdslöst adelsmännens helsning, men nickade till det lägre folket med ett vänligt guds fred, go vänner,. Hvilken bondekonung!, mumlade härvid herrarne och gingo sina färde. Ah, sköna barn, sade konungen, i det han varseblef lilla Karin och stannade förvånad framför henne. Säg, hvad kostar dina blommör? Man vet ej om han menade blommorna i korgen eller blommorna på kinden. Flickan stod upp och räckte sin korg åt E