Aftonbladet – 30 mars 1841, sida 3

medan något på densamma skulle restaureras och cn uy -fotställning anordnas. Hon står nu midt i salen mellan Sabinskornas bortröfyande, af Johan från Bologna, och Benvenuto Cellinis Perseus. — ÅR RTESISKA BRUNNEN I GRENELLE. Denna brunn, hvarom Vi förut talat i detta blad, utgör nu föremålet för Pariserboernes uppmärksamhet, och har blifvit grunden för en otalig mängd spekulationer. Hela Paris strömmar till stället för att se och beundra det svarta, sandblandade vattnet. Det springer med stark fart upp ur borrhålet och bildar en bäck af ungefär 2 fots djup och bredd. För närvarande lemnar brunnen fyra millioner litres dageligen, men man väntar, att massan skall ökas till fem. Arago hade ej väntat finna vatten förrän på 1,900 eller 2,000 fots djup, hvilket då skulle varit fullkomligt lämpligt att dermed förse varma bad, och hans plan var att på stadens bekostnad anlägga stora, allmänna badhus, der gästerna ingenting betalt. Dertill är vattnet icke varmt nog, men dess temperatur är ändock af stort värde. Hanärnar nu föreslå staden att låta gräfva ett nytt borrhål i la Cite och der inrätta offentliga tvätthus, som skulle ersätta de osnygga tvättbåtarne på Seinen, och hvarest det varma vattnet utan stor kostnad kan i gemensamma kittlar bringas till den grad af hetta det behöfver. Härmed kunde ekonomiska och politiska reglementen förbindas, som skulle förebygga en stor del af de många missbruk, hvilka nu herrska i denna del af husekonomien. Men den stora fråga, som skall afgöra detta företags vigt, är den höjd öfver marken, dit vattenströmmen i en cylinder bör stiga. Detta kan man ännu, så länge borren är qvar i öppningen och minskar vattnets kraft, icke med någon visshet afgöra. Några påstå, att det skall stiga 40 metres, och i sådant fall voro följderna för Paris oberäkneliga. Staden skulle derigenom komma i tillfälle att företaga vattnets inledande i husen, en plan, som länge varit på förslag. Man skulle öfver borrhålet uppföra ett vattenhus, hvarirån vattnet medelst cylindrar åter skulle ledas under jorden och derifrån in i våningarna ialla hus. Man måste hafva bott i en stad, der vattnet behöfver köpas, för att kunna bedöma, hvilket inflytande en riklig vattentillgång kan komma att ega på befolkningens renlighet. Spekulanterne afbida med stor nyfikenhet, huru högt vattnet skall stiga, ty deraf beror en mängd projekters realiserande, som redan äro beräknade derpå, emedan ett borrhål, som kostar ungefär 200,000 francs, i händelse vattnet uppstiger till någon ansenlig höjd, skulle gifva en vattenkraft, som står i alldeles ingen proportion till kostnaden, i synnerhet vid stenkolens nuvarande höga pris. Den kongliga tobaksfabriken t. ex., som ligger i grannskapet, förbrukar ärligen för 300,000 francs stenkol, hvilka hon sannolikt kan bespara genom denna nya vattenkraft. Skulle utgången bekräfta denna förmodan, så skulle sydvestra delen af staden, som nu står nästan öfvergifven, innan kort fyllas med fabriker, ty det ser ut, som om markens geologiska bildning icke ger anledning att hoppas dylika resultater på norra Seinestranden. Dessa omständigheter skulle mäktigt bidraga att öfverflytta en del af folkmängden från högra till venstra stranden, hvilket stadens styrelse länge önskat och i denna afsigt gjort flera fruktlösa försök. Dessa äro blott några af de luftslott man bygger på den nya brunnen, och det är en lycka att aktiesvindelns tid är förbi, ty annars hade börsen troligen redan uppsväljt mera penningar i borraktier, än den mest lysande framgång möjligtvis kunde ersätta.