Aftonbladet – 30 mars 1841, sida 1

SVR Sf TT. AT EJ TIER ÅF RAPP os FF ESR, Ser litärer. OM REPRESENTATIONSFRÅGAN, i anledning af Grefve Björnsljernas sednast utgifna brochyr. Grefve Björnstjerna är en man, hos hvilken YI anse fäderneslandet stå i mycken förbindelse, icke blott för det han till dess försvar vågat sitt lif emot rikets fiender, utan kanske ännu mer för det han haft mod att, ehuru tillhörande kretsen af de högsta embetsmännen, uti fleIra frågor om våra vigtigaste institutioner uppträIda i opposition emot den stillastående eller reaktionära riktning, som utgjort ett tydligt drag Ihos våra maktägande i allmänhet. Det är ock ett sällsynt fenomen, att bland männen på samhällets höjder finna en man med den litterära verksamhet, som Hr Grefven ådagalagt genom sina skrifter om skattejemkningen, öfver representationsfrågan, om hästkulturen, om det Brittiska riket i Ostindien, m. fl. Att Hr Grefved li de båda förstnämnda af dessa skrifter med gammal Svensk ärlighet uttalat, att det ligger något ohjelpligt, så väl i den politiska grund-organisI men af vår representation, som uti beskattningsväsendet, är en sak, för hvilken allmänna tänkesättet kommer att hålla honom räkning, likasom han haft den tillfredsställelsen, att i ett och annat af de konservativa bladen blifva bittert anfallen derför. Också den ifrågavarande brochyren i representationsfrågan innehåller många saker af förtjenst. Så t. ex. det stöd, som Hr Grefven gifvit åt förslaget, att Riksdagsmannavalen böra ske samfäldt af alla valberättigade och icke ståndsvis, äfvensom den intressanta upplysning, han lemnat om ett måhända äfven här användbart sätt att inrätta direkta val, utan att oordningar eller buller dervid behöfver uppstå. Det kan då icke anses såsom någon Brist på erkännande af hvad Hr Grefven verkligen gjort för det allmänna, om vi uppträdt och ytterligare uppträda i opposition emot några andra af hans satser. En ibland dessa satser, utom dem, vi vidrört i de föregående artiklarne öfver detta ämne, (se Aftonbladet för den 8 dennes, samt för i Lördags) är denna, i form af fråga framställda: cHvad; astörre rätt har sonen, att ärfva den af fadren ofta genom nedriga medel (ocker, spel, voärliga uspekulationer) vunna förmögenhet, än att ärfva afadrens, ofta genom fosterländska uppoffringar, dpå stridsfältet spildt blod, berömliga gerningar, astatsmannabedrifter, m. m. vunna bördsföreträaden? Borttages arfsrätten till dessa, så måste anästa steget blifva, alt borttaga arfsrätten till aförmögenhet. Detta är fullt logiskt. Så tänker amedelklassen i England, Tyskland och Frankrike, Toch dessa äro de åsigter, hvilka nu utgöra uppalysningens ståndpunkt och tidens anda uti Europa.n Att Hr Grefven, som snart genomlefvat de 435 sista åren ibland den Engelska aristokratien, och derunder måhända närmast varit i relation till åtskilliga af de så kallade Tories, äfven införlifvat med sitt föreställningssätt en stor del af de åsigter, som hes denna aristokrati i allmänhet är och måste vara rådande om bördsprivilegiernas nödvändighet, är helt naturligt; men deremot kunna vi ej annat än högeligen förundra oss öfver Hr Grefvens påstående, att dessa åsigter öfverensstämma, vare sig med den upplysta medelklassens, eller med tidens anda i allmänhet, och ännu mera, att deri skulle ligga någon logisk konseqvens från hvad han yttrat om förmögenheten. Att barn ärfva sina föräldrars qvarlåtenskap, när den ej redan är på annat sätt disponerad, den må för öfrigt vara på mer eller mindre strängt moraliskt sätt åtkommen, är någonting, som alla civiliserade länders lagstiltningar antagit såsom en nödvändighet, och denna nödvändighet följer, såsom vi redan erinrat, oundvikligen deraf, att ännu ingen kunnat ens i teorien uppställa någon organisation af ett helt samhälle, der icke eganderätten måste utgöra ett af grundvilkoren, mycket mindre en sådan theori blifvit försökt att sättas i utöfning af något lands lagstiftning. Jemförelsen mellan arfsrätten till förmögenhet och arfsrätten till bördsföreträden är således icke adequat. Rättare skulle då vara, att jemföra den sednare med arfsrätt till vissa statsembeten. Detta vill författaren troligen icke gå in på, emedan till ett embetes skötande fordras, eller åtminstone bör fordras ett visst mått kunskaper och bepröfvad duglighet. Men om man rätt ser på saken, är då icke förhållandet detsamma med lagstiftarekallet? och dm dertill äfven icke anses nödigt, att närmare känna vissa specialiteter af de författningar eller den rutin, som tages i anspråk för skötandet af ett visst embete, månne det icke åtminstone förutsättes, att representanten, om han rätt skall uppfylla sitt kall, behöfver äga en lika, om ej vidsträcktare allmän bildning, än mängden af embetsmännen, eller åtminstone den grad af kunskap om folkets behof, och de allmänna inrättningarnes inflytande på dess ställning, som berättigar honom till de väljandes förtroende? En sådan kunskap går likväl lika litet i arf, som den att sköta ett embete. Häraf följer ännu visst icke positivt, att alla bördsprivilegier skola försvinna. Om staten anser sig böra belöna utmärkta förtjenster mot fäderneslandet med ett friherreeller grefve-namn, så må man SOT 4. las Ls hh IR FA RR