Aftonbladet – 27 mars 1841, sida 3

afsett, hade genom samvetsförebråelser förbittrat hennes lif. Kammarfrun, den enda, som deltagit i och afvetat hennes hemlighet, var redan multnad i grafven. Men hon sjelf kunde dock icke ingå igenom evighetens dystra port, utan att åtminstone i någon mån hafva lättat sitt hjerta genom en uppriktig bekännelse af sitt, af-ingen anade brott. — Så berättade man denna tilldragelse. Om också ryktet förändrat många små biomständigheter, så låter dock allt, som vid första anblicken synes underbart, på det lättaste sätt förklara sig, och om också denna baronessan U:s hämnd synes alltför svår och alltför öfverlagd, så är det blott ett nytt bevis på hvad hvarje menniskokännare vet, att försmådd qvinnokärlek icke anser någon fara för stor och ingen hämnd nog obarmhertig. oo M—t— Vi hafva redan omnämnt den grymma behandling, för hvilken en Negrinna på Guadeloupe varit utsatt, på blotta misstankar af sin husbonde och den uppmärksamhet, detta väckt i Frankrike. Den har der till och med blifvit ämne för Deputerade Kammarens öfverläggning och ministrarne lofvat, att en noggrann undersökning skall företagas. En Fransk journal beskrifver denna tilldragelse sålunda: Hr Douillard Mahaudiere, en af de mest ansedda godsegare i Colonien, har år 1836 gjort betydliga förluster af boskap och anmält förhållandet till fiskals-embetet, förmodligen emedan han trodde dessa förluster vållade af förgiftning: ett medel, som slafvarne der ofta lära använda, af bat till sina herrar. Han kunde likväl icke uppgifva någon viss person, och äfven hans grannar ledo dylika förluster. En misstänkt slaf blef förhörd, men intygade sin oskuld. År 41838 omkom ett större antal kreatur än förut; och en slafvinna, som synes hafva varit rival åt Mulattskan Lucile, och ville skada henne för det hon njutit sin husbondes förtroende, (denne hade gjort hennes dotter fri) — förstod att göra henne misstänkt. Lucile hade en broder, som ville bjelpa henne att köpa äfven sig fri, men husbonden vägrade att sälja henne. Några dagar efter dotterns giftermål tycktes plantage-egaren, som rådfrågat en så kallad trollkarl om orsaken till den misstänkta förgiftningen, hafva på en gång fattat en bestämd åsigt derom, och han lät instänga Lucile i fängelset på godset, utan att anklaga henne inför domstolen; han hade dervid yttrat, att hon der skulle få ruttna upp. Sådana fängelser på plantagerna, lärer vara de förfärligaste man kan tänka sig. Hvarken ljus eller luft kunnainmtränga, och en liten glugg nervid jorden, genom hvilken fången insläppes, ar den enda öppning, som finnes på dessa förtviflans boningar. Fjettrad om venstra handen och venstra foten blef Lucile nedkastad i detta fängelse, och äfven högra handen blef första dagen belagd med kedjor hvilka likväl sedan borttogos. Hon kunde ej stål rak, måste lägga sig på jordgolfvet, midt ibland alla de olideliga tropiska insekterna och erhöll blott half portion vatten och lifsmedel. Denna inspärrning hade varit i 22 månader, innan plantage-egaren gaf sig möda att öfvertyga sig om hans slafvinna, hans fordna älskarinna, modren till hans dotter, kanhända sväfvade i lifsfara. Hon hade magrat till den grad, att hon kunde draga armen urjernringen; men så snart man märkte det, befallde han att den skulle fasta-Å re tilldragas. Andtligen blef lagen af den 5 Jan. 1840, att alla fängelser på de enskilde plantagerna skulle besigtigas, kungjord på ön. Hr Mahaudiere synes hafva fruktat den; ty han protesterade skriftligen emot regeringens rättighet att anbefalla en sådan besigtning och emot hvarje autoriteternas inblandning i förhållanden emellan husbönder och tjenare. Vederbörande blefro först genom en hemlig angifning underrättade om, att Lucile försmäktade i fängelset. En undersökning anställdes den 45 Maj och denna bestyrkte förhållandet, den tid fångenskapen räckt och offrets beklagansvärda tillstånd. Imedlertid blef likväl all ransakning härom vid domstol inställd. Hade nu plantage-egaren beviljat henne friheten, hade ingen process ifrågakommit; men han vägrade det. Då måste domstolen slutligen upptaga målet, men detta skedde först den 22 Okt 4840. Ransakningen räckte i fem dagar, och följ-4 des med allmän uppmärksamhet. På kolonierna fin-4 nes ingen jury. Domstolen utgöres af 4 godsegare,j såsom bisittare och tre domare. Den anda, som råder hos slafegarne, visade sig nu. Godsegarens advokat framställde krono-åklagarens handlingssätt, såsom en kränkning af koloniens rättigheter, och denne blef nästan offentligt skymfad. Man påstod, att Lucile var öfverbevisad om att hafva förgiftat boskapen, och att hon äfven förgiftat sin matmoder, hvilken aflidit 140 år förut. Den läkare, som skött fru Mahaudiere under hennes sista sjukdom, lefde lyckligtvis ännu och intygade att detta var ogrundadt,i emedan hon aflidit till följd af ett organiskt fel. Oaktadt egentligen här endast var fråga om den lagöfverträdelse, som husbonden tillåtit sig, och den-3 na var fullt bestyrkt, blef likväl Hr Mabauditre, efter en kort rådplägning af Rätten, frikänd från allt ansvar, och den olyckliga Lucile öfverlemnad under hans straffrätt. Domstolen begagnade sig icke en gång af den rättighet, som tillkommer densamma efter lagen, att utverka en köpafbandling för denå negerslaf, som en gång stått under tilltal för brott emot sin herre.x — Elt slafskepps uppbringande. Från St. Croix skrifves under den 30 December: En Engelsk krigsbrigg, som kryssade icke långt ifrån Portorico, ob. serverade på sin resa hit från St. Thomas, på långtå båll, ett litet fartyg, som ådrog sig uppmärksamheten genom den menniskomassa, som fanns på däcket. Briggen fattade genast misstankar att det var ett slafskepp, och sedan det blifvit efterjagadt en kort stund, upphanns det. Vid första påseendet tycktes det ej ega någon likhet med ett slafskepp, men som den Engelske befälhafvaren ansträngt sig och förspillt sin tid på jakten, gaf han befallning att närmare undersökning skulle ske. Då skepps-Å luckorna öppnades, befanns hela rummet uppfylldt af negerbarn, från 8 till 42 års ålder, med rakade hufvuden och utan allt slags beklädnad. Fartygets besättning tegs genast ombord på briggen ochi ne rr RERASORENEEA AAA