Aftonbladet – 27 mars 1841, sida 3

hade hon försvunnit bland grafvarna på höger hand. Här låg den grefliga familjens begrafningsplats. Alla spår stannade här. I trots af de efterforskningar, som ytterligare anställdes, hvarken såg eller hörde man någonting mera om den gåtlika masken. Att denna händelse, då den blef bekant, — och redan morgonen derpå var den det för hvarje barn i B — väckte mycket uppseende, var heit naturligt, och att omdömena derom utföllo hett olika, låg i sjelfva sakens natur. Den stora hopen såg deri en andesyn, som ieke kunde bestridas, och tron på spöken firade här en afgjord seger. En icke obetydlig del deremot skakade betydelsefullt hufvudet, och afgjorde med ganska vis min — alldeles ingenting. Blott några få voro af den tankan, att äfven här låge ett bedrägeri genom menniskolist till grund; de gjorde sig lustiga öfver, att en ande behöft portschäs-bärare för sitt fortskaffande, och anmärkte, att om ock aflidnes andar få visa sig för de lefvande, så vore dock en sådan syn ytterst tadelvärd, som måste anses helt och hållet orättvis, såsom ett straffande besök, och betraktadt såsom vänskapligt högst ändamålslöst. Men tyvärr hörde Grefve S sjelf icke till den sednare klassen, som kunde dömma förnuftigt öfver denna händelse. Han var tvertom fast öfvertygad, att hans Emilies anda visat sig för honom, för att tadla honom för det han i en dylik omgifning sökt att glömma henne. Ännu mer än förut drog han sig ifrån alla sällskapsförströelser, ännu mer än förr öfverlemnade han sig åt sin sorg och ensamhet. Ingen föreställning, intet motbevis hjelpte. Hans redan försvagade helsa led ännu mera genom den skräckscen, han genomgått, och det lefnadssätt han valt. Han började bli sjuklig. Innan året förflutit hade han lungsot, fram mot slutet af det följande året dog han. Nu började man åter tala om den underbara masken, men efter någon tid glömde man den, åtminstone för lång tid. Ar gingo förbi. Ett fjerdedels sekel kunde hafva förflutit, och många vittnen till denna händelse hade redan gått ur tiden. Då blef äfven en åldrig hoffröken, Friherrinnan U, samlad till sina fäder. Kort efter hennes begrafning berättades öfverallt en historia, som innehöll fullkomlig förklaring öfver den hittills oförklarliga händelsen på maskeradbalen. En bekännelse på hennes dödssäng gaf anledningen dertilll. Denna bekännelse lydde så: Grefve S hade varit hennes första och enda ungdomskärlek. Uppmuntrad dertill af henne sjelf hade han någon tid spelat rolen af hennes till hedjare, och i fullaste mått ägt hennes gunst. A hennes sida hade detta varit ganska allvarsamt menadt, men sannolikt aldrig å hans, ty efter några månaders förlopp hade han synbarligen dragit sig tillbaka, och straxt derefter öppet friat till den dame, som sedermera blef hans hustru. Fröken, outsägligt sårad genom denna obeständighet, hade väl ännu gjort några försök att återvinna den otrogne älskaren; men då de alla utföllo fruktlöst, hade hon i hemlighet svurit honom den hittraste hämnd, och för att desto säkrare vinna sin afsigt, antagit en sådan glad likgiltighet, att alla hennes bekanta, till och med grefven, deraf förvillades. En ny älskare, med mycken offentlighet af henne antagen och gynnad enkom derför, hade stärkt alla i denna tro, och till slut hade det lyckats henne att till och med vinna der nygifta grefvinnan S förtroende och vänskap. Sålunda hade hon alltid haft kännedom om kammarherrens hemligaste förhållanden, men ständigt förgäfves sökt tillfälle till en hennes önskningar tiilfredsställande hämnd. Den unga grefvinnans död, som kommit henne ytterst väl till pass, hade en kort tid uppfyllt henne med förhoppningar, men snart svekos äfven dessa, ty enklingen hade varit så bedröfvad att han ej en gång bevärdigat henne med en blick. Då hade hon genom hans sorg och sedan hon fått veta att äfven grefve S skulle komma på maskeraden, fått det infallet, att på det djupaste såra honom, och sålunda tillfredsställa den länge uppskjutna, men genom den nya skymfen återupplifvade hämnden. Hennes växt, som blott var litet stadigare än den aflidnas, hade blifvit upphjelpt genom ett snörlif, och allt det öfriga ombildadt efter samma original. Grefyens inbillning och sjelfva masken hade ersatt det felande. Då hon straxt derpå åter infann sig på balen i helt annan drägt, med afsigt talat med flera personer och några gånger, mycket nära fursten, lyftat på masken, så hade hvarken grefven eller någon annan kommit att misstänka henne. Dödskallen hade varit en mask under masken. Att förskräckelsen skulle hindra grefven från att undersöka alltting nogare, hade hon hoppats på förhand, till och med i värsta fall, om hon blifvit upptäckt, hade hvarje hennes yttrande kunnat tydas på tvenne sätt. Den omnämnda kammaren med en löndörr och en hemlig trappa hade hon länge känt. En kammarfru, hennes uppfostrarinna och ung domsförtrogna, förolämpad af gref , som afslagit hennes sons ansökning om hoftjenst, hade varit den enda, hvilken hon indragit i sin plan, och som bistått henne med råd och dåd i dess utförande. Just denna hade också med en dyrk öppnat kyrkogårdsporten, dit baronessan låtit bära sig för att fullända bedrägeriet; hon hade oaktadt natten och det rysliga stället, väntat henne der med den drägten, som hen sedermera burit på balen, och flyktat genom en